Spanjoren har aldrig fel

DON KUSTSVENSK Ett av spanjorens karaktärsdrag är att han (eller hon) aldrig har fel. Alltså han erkänner inte att han någon gång kanske har lämnat en oriktig uppgift eller varit luddig i sin kommunikation – det är alltid någon annan som missförstått honom.

Själv har han varit mycket tydlig och sanningsenlig. Det är också honom helt fjärran att tillstå att han inte vet. Hellre svarar han och ju mer osäker han är, desto ivrigare blir orden och gesterna. Jag kommer i detta sammanhang att tänka på föredragshållaren som i marginalen till sitt manus hade skrivit: ”Argumenteringen svag – höj rösten!”

Missförstånd
Som ett exempel på den obefintliga självrannsakan en spanjor med felaktiga uppgifter visar upp, kan jag berätta om en svensk granne som är gift med en spanjorska. Hon kom hem en dag och berättade att hon skulle hälsa från Kristina, som hon träffat på stan. ”Kristina”, svarade maken med frågande min. ”Jag känner ingen Kristina”. ”Åh, så trög Du är. Vi talade med henne på Tre Kronor bara för några dagar sedan”, blev hustruns irriterade kommentar. ”Ja, men hon heter ju Charlotte”, svarade mannen. Varpå hustrun klämmer till med :”Charlotte eller Kristina – Du vet vem jag menar! Att det ska ta så lång tid att fatta!” Tablå.

Senvägar
Att fråga en spanjor om vägen innebär att man alltid får svar. Tyvärr inte pålitliga, men svar. Erfarenheten har lärt mig att börja med enkla frågor. Åt vilket håll ligger resmålet?

När man ställt denna fråga tre gånger och varje gång fått samma svar, kan man börja med detaljfrågor. ”Var ligger Calle Grande?” När Du så har nått den, kan Du fråga efter Din destination. Senast jag sökte en adress i Torremolinos och ställde den sista frågan svarade den hjälpsamme, men okunnige, spanjoren att mitt resmål låg cirka 500 meter uppför en backe. Jag startade bilen, men hejdades av en caféägare som hört min fråga och informerade mig om att jag stod just framför det aktuella huset. Hjälpsamme herrn hade skyndsamt försvunnit från platsen!

Bortförklaringar
Något väldigt typiskt för spanska undanflykter ser man i tidningarna när trafikolyckor inträffat. ”Det var regnets fel” eller ”Vägarbetet orsakade olyckan”. Regn har aldrig orsakat någon olycka om man undantar skyfallen 1959 som faktiskt dränkte några bilister som satt fast i lervällingen som sedermera blev rundfarten till Fuengirola. Nej, regn orsakar hala vägbanor, speciellt efter lång tids torka med en ansamling damm, som när de första regndropparna fallit omvandlas till en såpliknande ytbeklädnad.

Det gäller att anpassa hastigheten till gällande förhållanden, men det struntar de spanska stålmännen i. Samma bortförklaringar hör man efter frontalkollisioner i samband med tydligt markerade skyltar vid vägomläggningar. Att de hållit för hög hastighet och varit slarviga i trafiken, erkänner de aldrig! En spanjor vet hur man framför ett motorfordon, oavsett trafiktäthet, vägbeklädnad och väderbetingelser! Kan det vara machokaraktären som växer fram kring tjurfäktningsarenorna som givit upphov till detta dödsförakt?