Han är lång och ståtlig, vältränad. Trots att nästan 50 år har gått sedan han lämnade den allsvenska fotbollen, är det inte alls svårt att tro på att han varit Sveriges bästa center i fotboll, vunnit två allsvenska guld, gjort 69 mål för sitt älskade Djurgården och därmed fortfarande är klubbens skyttekung nummer två genom tiderna. Efter Gösta "Knivsta" Sandberg. Hemligheten?
– Jag promenerar så mycket det går, här i Fuengirola spelar jag boule varje onsdag och fredag och hemma i Stockholm simmar jag på Liljeholmsbadet två gånger i veckan, berättar Jompa. Varje fredag sitter jag i bastun och ljuger med Lars Gunnar Björklund.

Det påminner honom om det sköna “tugget” i omklädningsrummet på den tiden då det begav sig.

Håller sig på söder
Jompa är en riktig söderkis, född i Katarina församling, uppvuxen på Långholmen där han ofta spelade fotboll samtidigt som fångarna, på en plan strax intill. Han bor kvar på Söder, närmare bestämt på Hornstull, nedanför Högalidskyrkan. När hustrun sedan 1955, Solveig Eriksson Meyer, köpte dem en lägenhet i Spanien för snart 20 år sedan, blev det så klart också i söder, mitt i smeten i Fuengirola och nära till boulebanan.
– Det är det sociala som är det viktiga, tycker Jompa som gick med i AHN så fort han kom hit och har många vänner bland Spaniensvenskarna som han känt ända sedan 1990. Bland de mer celebra kan nämnas Alice Babs och Hasse Ekman.

Jompa och Solveig brukar vara i Spanien höst och vår i fyraveckorsperioder, men hur det blir framöver beror lite på hur deras kroppar sköter sig, som Jompa säger. I april opererar han höften på Södersjukhuset i Stockholm, en gammal fotbollsskada.
– Det bästa med Spanien är ju vädret, och jag kommer sakna vännerna här. Vi får känna oss för, det är ju en trygghet att vara i Sverige om man blir sjuk.

Följer ligafotbollen
Jompa spelar visserligen inte fotboll längre, men han aktiverar sig på en mängd andra sätt. Det är det viktigaste för att hålla sig klar i huvudet menar Jompa, som inte alls känner sig som 80 år.
– Jag accepterar det inte, säger han lite envist. Men jag måste väl göra det på något sätt.

Förutom att han själv rör på sig så mycket han kan, följer han med lust och liv fortfarande sina favoriter.
– Jag tittar på “gamla” Djurgården, går på hockey på Globen och bandy på Zinken.
Även till Spanien har idrottsengagemanget följt med.
– Jag ser många spanska ligamatcher på TV, säger Jompa. Málaga är ju mitt lag här och jag har sett dem på Rosaleda tillsammans med AHN. Och så är det ju Real Madrid och Raúl förstås, och Barcelona där Henke spelade ett tag.

Turné i Spanien
Jompa började faktiskt sin karriär som hockeyspelare i Värtan. Ganska snabbt valde han dock att satsa på fotbollen och 1950 värvades han till Djurgården, de så kallade Järnkaminerna.
– Vi var stora och starka, förklarar Jompa och fortsätter:
– Jag spelade tillsammans med Tumba, som ju är känd över hela världen. På den tiden var det öknamn som gällde, nu är de tyvärr utrotningshotade.

Jompa spelade i Djurgården i tio år, fram till 1960, och hann med två allsvenska guld och totalt tio landskamper. 1953 spelade han två matcher i Moskva och ingick i det första västerländska laget att spela i Ryssland. Vilket är Jompas bästa fotbollsminne?
– Min första landskamp 1951, mot Finland på Råsunda. Vi vann med 3-2 och jag gjorde trean. Jag “hälsade in skinnet” som vi säger på söder. Nickade in den. Det var stort.

Han spelade i Spanien också. Åkte på två turnéer med Djurgården och spelade bland annat mot Barcelona, Oviedo, Bilbao och Atlético Madrid där Henry “Garvis” Carlsson, en av Sveriges första proffs, spelade. Jompa var själv nära att bli proffs för en fransk klubb i Toulouse i Frankrike.
– Jag blev erbjuden 90 000 kronor för två år, berättar han. Men jag var på väg att få jobb och stadga mig och valde tryggheten istället för att fladdra iväg på proffsäventyr.

Använder kroppsspråk
Jompa, som startade startade Sveriges första fotbollsskola 1959, blev sedermera socialarbetare och verkade som fältassistent i 30 år.
– Jag var på ungdomsgårdar och försökte få rätsida på de unga, berättar han. Bland annat på Kenta och Stoffe, som var med i filmen “Dom kallar oss mods”.

För tio år sedan firade Djurgården 100 år och Jompa bjöds till London för att vara kommentator i TV3:s studio. Han berättar att han ställde upp på ett villkor; att han inte skulle behöva tala någon engelska.
– Det enda jag kunde var “yes” och “more food”, jag var alltid hungrig.
Jompa fortsätter:
– Jag kan ingen spanska heller utan använder mig av kroppsspråket. Det är tur att jag är så lång.