Partido Popular ökade i valet både i antal röster och mandat. Det gjorde dock även PSOE, som behöll makten. De första dygnen efter valet försökte PP göra en positiv analys av resultatet, men snart stod det klart att starka meningsskiljaktigheter skulle tränga upp till ytan. Först meddelade partiledaren Mariano Rajoy att han sitter kvar på sin post och senare började det läcka ut att Rajoy planerar en rad förändringar i partiets hållning. Främst handlar det om en förflyttning mot centrum på den politiska skalan, något som väckt hård kritik från det så kallade hårda gardet.

Först ut att protestera var regionalpresidenten i Madrid Esperanza Aguirre, som efterlyst en ideologisk debatt men som upprepade gånger förnekat att honom skulle ställa upp som motkandidat till partiledare. Den verkliga krisen uppstod dock när PP:s ordförande i Baskien María San Gil öppet meddelade att hon tappat förtroendet för Rajoy och att hon avgår från alla sina poster. San Gils motstånd grundar sig främst i Rajoys planer att söka samförstånd med de radikala baskiska regionalistpartierna.

Sedan San Gils avhopp har det nästan dagligen poppat upp nya kritiker mot Rajoy, några av dem partiledarens närmaste medarbetare, Rajoy själv uppmanar dem som är emot hans program att presentera en alternativ kandidatur, men i skrivande stund har ingen klivit fram. Starka rykten pekar på tidigare ministern i Aznar-regeringen Juan Costa som eventuell motkandidat i partistämman. Rajoys anhängare hävdar att kritikerna är i klar minoritet och det faktum att ingen presenterat sin kandidatur visar att de själva är medvetna om det.

Krisen tar sig i flera bemärkelser surrealistiska former. På den ena sidan befinner sig Rajoy, som förlorat två raka val och som nu förespråkar politiska reformer, samtidigt som han själv sitter kvar. På den andra sidan står kritiker som Esperanza Aguirre och María San Gil, som i grunden vill ha en ny partiledare för att fortsätta på samma politiska linje som tidigare.

En annan intressant situation är att en av Rajoys närmaste bundsförvanter plötsligt blivit Madridborgmästaren Alberto Ruiz Gallardón. Samme man som inför parlamentsvalet av Rajoy hindrades ställa upp och som länge ansetts vara en av Rajoys största rivaler om partiledarposten. Nu försvarar Gallardón partiledaren i ur och skur och förespråkar partiets resa mot den politiska centerskalan. En resa som för övrigt också försvaras av grundaren av partiet Manuel Fraga, tidigare regionalpresident i Galicien och mångårig minister under Francoregimen. Det ni!

En stor del av den rådande krisen kan förklaras med den bristande demokrati som råder i alla spanska partier. Det är naturligtvis en stor paradox att de partier som agerar i det demokratiska systemet i sig har en benhård hierarki, som baserar sig på allianser och personligt inflytande. Partiledaren utser enväldigt sin stab, de olika talesmännen i parlamentsutskotten med mera. Den som vill göra politisk karriär måste hålla sig på god fot med “el líder” (ledaren) och i en sådan miljö är det svårt att upprätthålla en konstruktiv debatt.

Den som för tillfället tjänar mest på konflikten är naturligtvis det regerande socialistpartiet PSOE. Partido Popular dalar i opinionsundersökningarna och sedan valet har det saknats en stark opposition i landet. Något som i slutänden missgynnar alla.