Partido Populars egen majoritet i Galicien garanterar Alberto Núñez Feijóo posten som regionalpresident, fyra år efter att Manuel Fraga förlorat den med ett endast ett mandat. PP har alltid varit det överlägset största partiet i regionen och koalitionen mellan socialistpartiet PSdeG och regionalistpartiet BNG övertygade inte väljarkåren. Tvärtom var det en rekordstor uppslutning kring valurnorna för att få till stånd ett maktskifte. Undra på att socialistpartiets Emilio Pérez Touriño valt att avgå. Det första beslutet som den tillträdande regionalpresidenten tagit är symboliskt nog att sälja det vrålåk som Pérez Touriño nyss hade införskaffat som tjänstebil, en Audi som kostat skattebetalarna 480 000 euro.

I Baskien gick regerande regionalistpartiet PNV visserligen framåt, men den sittande koalitionen har hamnat i minoritet. Det öppnar dörren för att socialistpartiets Patxi López kan bli regionens första icke regionalistiska president. Detta antingen genom stöd av de två rikspartierna PP och UPyD eller av själva PNV. I skrivande stund är det senare alternativet det troligaste, vilket kommer att leda till ett ramaskri från Partido Populars sida. Det baskiska valet präglades i övrigt av att samtliga radikala partier förbjöds deltaga och att antalet blankröster därmed uppgick till drygt 100 000. Det överensstämmer med den siffra som tillskrivs radikalerna i Baskien.

Valresultaten lämnar som vanligt utrymme för en mängd tolkningar. I det här fallet är det dock mest slutsatser man inte kan dra. En myt är att lokal- och regionalval är en värdemätare för den politiska situationen på riksnivå. Det stämmer knappast i det här fallet, då Partido Popular segrade i Galicien medan socialistpartiet var den stora vinnaren i Baskien. Däremot utgör segern i Galicien utan tvekan ett viktigt andrum för den hårt ansatte oppositionsledaren Mariano Rajoy. En ny valförlust, i hans hemregion dessutom, hade förmodligen utgjort nådastöten för PP-ledaren.

En annan slutsats som man inte heller kan dra är att regionalistpartierna skulle backa över lag. Det stämmer att de förlorar den delade makten i Galicien och kan göra detsamma i Baskien. Däremot vann PNV vann ett mandat i sin nya utformning, utan koalition med Eusko Alkartasuna. De senare gjorde ett katastrofval medan det andra regionalistpartiet Aralar däremot gick kraftigt framåt.

De två viktiga regionalvalen hamnade delvis i skuggan av en rad händelser på riksnivå. Mest uppmärksammat var justitieministern Mariano Fernández Bermejos avgång. Hans klavertramp i regeringen har varit så många att den utlösande faktorn för hans avgång, avsaknaden av ett jakttillstånd, förfaller som närmast löjeväckande. Betydligt mer allvarligt är att han istället för att söka samförstånd för att förbättra det katastrofala spanska rättsväsendet, konfronterat sig med domare och domstolstjänstemän. Det ledde i sin tur till den första domarstrejken någonsin i Spanien, 18 februari.

En märklig korruptionsskandal skakar också Partido Popular. Det som är märkligt med “Operation Gürtel” är dels hur utvalda delar av utredningen dagligen läckt ut till tidningen El País, hur den startade lagom till valkampanjerna, när anklagelserna gäller brott som begicks för mer än fem år sedan och inte minst att de summor som det inledningsvis handlar om skulle få Marbellas tidigare makthavare att skratta ihjäl sig. Ingen är förvånad över korruptionsskandalens existens, men väl över den mediabevakning som den fått.

Dessutom söker man i skrivande stund efter ännu en mördad flicka. Marta del Castillos tragiska öde i Sevilla har blivit föremål för krav på skärpta straff, däribland införandet av livstids fängelsestraff. Frågan är bara om den yngling som slår ihjäl sin tidigare flickvän med ett askfat avstår om straffet är högre. Jag tror inte det.