Jag var absolut inte ensam om denna slutsats. Men jag fick ändå hårda mothugg. Speciellt från mäklare som ironiskt avfärdade min bedömning med att den spanska fastighetsmarknaden var säkrare än någonsin.
Premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero såg också vad som var på väg att ske. Men i stället för att försöka kyla ner den överhettade ekonomin valde han att köra vidare med gasen i botten. Väljarna skulle inte oroas. Det gällde ju att vinna valet.

Att politiker och mäklare döljer sanningen är inte ovanligt i Spanien. Det vet vi alla allt för väl. De har sina intressen. In i det sista pågick den vansinniga köpfesten. Ingen ville se vart det lutade. Med lånade pengar byggdes åttahundratusen bostäder bara under 2006 och ytterligare sjuhundratusen under 2007. Många av dem står nu tomma.

Värre för Spanien var att efter kraschen våren 2008 fortsatte Zapatero som om inget hade hänt i ytterligare två år. Statens utgifter växte. Samtidigt sinade inkomsterna. Spaniens budgetunderskott för 2009 uppgick till slut till 11,2 procent av bruttonationalprodukten. Den utgående skulden hamnade på hela 475,4 miljarder euro. I år hamnar underskottet på cirka tio procent. Den utestående skulden förväntas stiga till 551,5 miljarder euro. För nästa år väntas siffran hamna på 594,8 miljarder euro.
Uppvaknandet har blivit brutalt. Det är slut på lånefesten.

Att komma ur svackan blir mycket besvärligt. Spanien har drabbats av tre kriser samtidigt vilket förvärrar situationen då kriserna griper in i varandra.

Den första krisen är en djup lågkonjunktur som har sin grund i den världsomfattande lågkonjunkturen, men som här i Spanien har blivit mycket djupare på grund av fastighetskraschen och som yttrar sig i en låg tillväxt och hög arbetslöshet. Den andra är krisen för bank- och finansmarknaden, som har sin grund i en allt för generös utlåning. Tredje krisen är den statsfinansiella, som beror på att den spanska staten har haft högre utgifter än inkomster vilket resulterat i ett stort budgetunderskott och en kraftigt växande statsskuld.

Hade Zapatero bromsat tidigare hade inte fallet blivit så hårt. Den internationella marknaden och EU kräver nu att underskottet minskas till tre procent på två år. Under dessa två år ska motsvarande 500 miljarder kronor sparas i den offentliga sektorn. Om inte detta räcker kan ytterligare besparingar krävas.

Här ska i rättvisans namn också tilläggas att det konservativa oppositionspartiet Partido Popular inte är utan skuld. Det var under José María Aznars tid som premiärminister spekulationsekonomin inleddes. Det finns många inom Partido Popular som tjänat på fastighetsbubblan. De ville lika lite som alla andra stoppa det som pågick.

Att en och annan svensk lurades in i fastighetsbubblan är i och för sig sorgligt. Men dåliga affärer vid köp av fritidshus äventyrar inte Europas framtid. På turistorterna ser fastighetsmarknaden dessutom annorlunda ut än i resten av Spanien. Vid Solkusten anpassade sig priserna direkt och kan redan ha nått botten för den som kan pruta.

Det allvarliga är att hundratusentals vanliga spanska familjer drogs in i spekulationsekonomin. Nu bär de en skuldbörda som de aldrig kommer att kunna återhämta sig från. Speciellt om räntorna höjs kommer många att drabbas hårt. Ingen vill sälja och ta en förlust. Därför hålls fastighetspriserna uppe i storstäderna.

Europa kommer att göra allt för att Spanien ska komma ur den statsfinansiella krisen och att de spanska bankernas finanskris inte förvärras. Spanien är EU:s fjärde största ekonomi. Ett sammanbrott i Spanien skulle dra med sig hela Europa. Det är oron för denna dubbeldipp som är anledning till den svaga euron.

Men det kommer att ta lång tid för Spanien att ta sig ur lågkonjunkturen. Under de vansinniga åren svarade fastighetsbranschen för ungefär tio procent av Spaniens BNP och mer än tio procent av arbetstillfällena. Som bäst kan andra områden växa så de svarar för fem procent av BNP. Var femte spanjor är nu utan jobb. Hälften av alla ungdomar saknar fast inkomst. Den stora frågan är varifrån alla nya jobb till dem ska komma.