Krisen har många sidor, de mest uppenbara konsekvenserna är ekonomiska men kanske är de mest allvarliga av psykologisk karaktär. De senaste tio åren har antalet spanjorer med depression ökat och Spanien är idag det land i Europa där man konsumerar mest ångestdämpande och antidepressiva medel.

Enligt Pablo Fernández Berrocal ligger det i spanjorernas karaktär att skylla problem på någon annan, vilket skapar en ond cirkel som i värsta fall kan leda till en involution av det spanska samhället. Folket skyller på politikerna och politikerna på andra politiker. Lokalt lägger man skulden på regionalmyndigheten, regionalt sparkar man uppåt på centralregeringen och rikspolitikerna skyller antingen på Tyskland eller den tidigare regeringen.
– Det är en psykologisk mekanism som går tillbaka till stenåldern. För att avleda uppmärksamheten från interna problem fokuserar man på en yttre fiende, säger Pablo.

Acceptera eget ansvar
Att lägga skulden på någon annan löser som bekant inte mycket. Första steget är, precis som för en alkoholist, att erkänna problemet, menar Pablo. Nästa att acceptera det egna ansvaret och sedan lägga upp en handlingsplan.
– Det bästa med att skylla allting på alla andra är att du slipper känna skuld. Men det innebär också att du inte själv kan göra något åt problemet.

Pablo fortsätter:
– Först är det en otrevlig känsla att inse att vi har gjort fel. Men när vi väl gjort det kan vi också inleda förändringar.

Ansvar måste tas på alla nivåer. Ledarna borde förmedla mer säkerhet och stabilitet för att Spanien inte ska förlora investerare från andra länder, men också mer positivitet, hopp och kampvilja. Det handlar om att ta vara på ögonblicket och genomföra förändringar, kollektiva i samförstånd, och lägga upp ett åtgärdsprogram precis som för en patient. Reformerna borde ha gjorts under de goda åren och nu finns ingen återvändo. Viktigast är reformer inom skola och utbildning samt inom myndighetsadministrationen.
– Vad är målet, vad vill vi uppnå, hur snabbt vill vi uppnå det, vilka är stegen, varför och vilka är de positiva följderna? Med korta, mellan- och långsiktiga mål. Kortsiktiga mål som går att uppnå fungerar som motivation. Det bästa vore en samlingsregering precis som under demokratiseringen, att politikerna lade sina särintressen åt sidan för att arbeta tillsammans för det allmänna goda.

Lära gamla hundar sitta
På individnivå handlar det först och främst om att inse att ledarna sitter där de gör för att vi har valt dem. Men det kan också röra sig om att visa och sprida positiva emotionella och sociala värderingar och att utbilda sig själv i emotionell intelligens. Var och en måste bidra till en kollektiv rörelse som bygger på bilden av att förändring är möjlig och att det är allas vårt ansvar.
– Vi är inte dömda att upprepa samma fel gång på gång, säger Pablo. Oberoende av hur gamla vi är kan vi ändra våra mönster; hur vi uppfostrar våra barn, hur vi beter oss på jobbet, i vår omgivning. Vi kan välja att vara mer empatiska och mer positiva. Vi måste också anamma en kultur mer fokuserad på ansträngning, på arbete, samarbete och produktivitet.
– Det enda vi i Spanien kan komma på för att öka produktiviteten, är att öka antalet arbetstimmar. Men folk producerar inte mer för att de är mer tid på jobbet. Det finns bättre sätt.

Det är lätt att förstå att de arbetslösa mår dåligt, men även de som arbetar mår allt sämre. Sex procent av spanjorerna lider idag av depression och forskning visar att det kommer vara den största orsaken till sjukfrånvaro på jobbet år 2025.

Rik över en natt
Så vad är det historiskt som ligger till grund för de psykologiska aspekterna av den aktuella krisen? Pablo menar att Spanien de senaste decennierna förlorat en kultur som byggde på arbete och ansträngning.
– Våra mor- och farföräldrar upplevde ett inbördeskrig och en efterkrigstid som tvingade dem att arbeta väldigt hårt. Denna kultur måste vi hitta tillbaka till.

Spanien var ett fattigt land med en väldigt låg BNP så sent som på 1970-talet. Antalet universitetsstuderande var få. På några få årtionden upplevde landet en spektakulär ekonomisk utveckling och enligt Pablo kan det jämföras med en barnskådespelare som blir stjärna och multimiljonär över en natt eller NBA-spelare som tjänar extremt mycket redan som 16-17-åring.
– Studier visar att en hög andel av dessa NBA-spelare är utblottade som 35-åringar, många får drogproblem eller hamnar i fängelse.
– Spanien som land har råkat ut för något liknande. Ur psykologisk aspekt har vi inte lyckats assimilera den abrupta förändring som kom med tillväxten, säger Pablo.

Problemet menar Pablo är att tillväxten kom för lätt, utan ansträngning. Plötsligt tjänade massor med människor i bygg- och fastighetssektorn utan någon som helst utbildning, mer än en domare eller en toppkirurg. Det bröt strukturen.
– Studier lönade sig inte, det enda som gällde var kontakter och att befinna sig på rätt plats vid rätt ögonblick för att kunna spekulera. Det var en politik centrerad på snabba pengar som inte hade något att göra med våra mor- och farföräldrars Spanien. Det ledde till en moralisk kris och en känsla av orättvisa, en struktur utan relation mellan hårt arbete och framgång.

Bortskämd generation
Kanske var det delvis den äldre generationens fel att det gick som det gick. Precis som alla föräldrar ville de att barnen skulle få det bättre än dem själva och i takt med att tillväxten sköt i höjden, skämdes de nya generationerna bort. Pablo tar olika uppfostringsmetoder som exempel och menar att Spanien gick snabbt från auktoritet till ”Laissez faire” (låt gå), det vill säga föräldrar som inte sätter upp några regler eller gränser för sina barn. Den bästa modellen enligt Pablo är den demokratiska föräldrastilen, där värme och empati blandas med gränser och regler som förklaras i den mån det går.
– Spanjorerna är ett emotionellt folk och vårt land har många kvaliteter som besökare utifrån älskar, men det styrs inte med intelligens. Vi saknar kapacitet att reglera vår potential.

Det handlar i mångt och mycket om att bygga en ny struktur som kanaliserar känslorna; rädslan, ilskan, indignationen som Pablo anser vara berättigad, och som alla känner oavsett om den manifesteras eller inte.
– Hur ska vi, i en demokrati, förvandla förtvivlan till positiv aktion? Spanien har aldrig haft ett starkt och aktivt civilsamhälle utanför de politiska partierna, ett partipolitiskt obundet forum för debatt. Och de sittande politikerna klarar inte av att bryta de negativa mönstren, då de är en del av problemet. En förändring skulle i många fall innebära att de tvingas avgå och det gör de inte frivilligt.

Lyft upp goda exempel
Pablo beskriver korruptionen som en cancer som har sin grund i den spanska pikareska mentaliteten och som hänger ihop med den ekonomiska krisen.
– Häromdagen pratade jag med en elev vars pappa är brevbärare, han tjänade precis över gränsbeloppet för att hon skulle få studiebidrag. Hon blev utan medan hennes klasskamrater vars föräldrar var egenföretagare fick sina bidrag för att de inte deklarerar sina inkomster…

Lösningen tror Pablo ligger i att Spanien lär sig att bli mer kreativt, mer innovativt.
– Men allting börjar i skolan och idag är den ett fantastisk tidsslöseri. Utbildningen handlar om att memorera, barn över sex år hatar skolan och det enda de får med sig är en död kunskap. Det finns barn som anpassar sig men många hamnar utanför för att de är mer kreativt lagda i sitt sätt att tänka och lära.

Vad skolan borde göra är att möjliggöra och kompensera barnens individuella intelligenser. Det är ett populärt synsätt bland dagens lärare men det finns ingen möjlighet att praktisera detta i dagens utbildningssystem. I Spanien genomför man många reformer men de handlar alltid om formen, aldrig om innehållet.
– Vi måste tänka om, göra nya saker, vi kan inte vänta tills krisen tar slut för då förlorar vi en hel generation. Vi måste lyfta upp och synliggöra de goda exemplen, de modiga som vågar tänka nytt, ge exempel på flexibilitet och anpassningsförmåga. Det gäller överallt, både i medierna men även bland politikerna.