Vi svenskar har ju förmågan att tro att vi är bäst på det mesta, och det må vara hänt om vi använder oss av våra egna referensramar, men spanjorerna har inga som helst problem att göra sig roliga över oss. Över vår kylighet, hur vi är kapabla att boka in ett möte ett halvår i förväg, hur vi på ett nästan sektliknande sätt dyrkar vårt kära IKEA, hur vi likt robotar vänder ansiktet mot solen och blundar och hur vi maniskt flyr skuggan, oavsett om det är 15 eller 40 grader varmt.

Samtidigt som kulturkrockar kan vara både intressanta och vansinnigt roliga att prata om, så ska man vara lite försiktig med att lägga ut orden i fel sammanhang. Det handlar lite om att förtjäna sin rätt att kritisera, tycker jag. Framför allt genom att lära sig språket och göra vad man kan för att integrera sig. Då börjar man veta vad man talar om och hänger inte bara på gamla klichéer som någon annan skapat för årtionden sedan. Sedan bör man lära sig att säga saker med glimten i ögat. Det är stor skillnad på att svära ilsket över andalusiernas sävlighet eller att sucka över den med ett kärleksfullt leende. Det är dock inte alltid så lätt att få till den där glimten. En av de krockar jag själv ständigt råkar ut för, är många spanjorers brist på ironi, eller rättare sagt oförstående inför svensk ironi. Svensk ironi är en konstart som dragits till sin spets. Den är för förädlad och funkar inte riktigt här i södern.

Jag brukar också känna mig lätt omtumlad efter att ha fått en spansk vägbeskrivning. Jag är lite av en vägbeskrivningsdyslektiker och har behov av ett lugnt, systematiskt sätt med tydliga referenspunkter. En spanjor börjar ofta någonstans i mitten, hoppar glatt både framåt och bakåt, frågar om jag vet var den och den baren, apoteket eller byggnaden ligger. Aldrig det mest uppenbara, som gatunamnet, stranden, motorvägen eller hamnen. Om jag till en början har en aning om vart jag ska, har jag efter en spansk vägbeskrivning inte en susning längre. Jag tror det handlar om att lyssna. Spanjorerna är ivriga och ack så måna om att hjälpa, men missar ibland att lyssna på vilka behoven verkligen är.

Ett komiskt exempel på denna oförmåga att se behoven i en plötslig situation var när jag härom veckan landade sent en natt på Málaga flygplats. Klockan blev ett under tiden vi lämnade planet. Förmodligen var det något arbetspass som slutade då och vi som suttit sist hänvisades en annan väg till bagagebanden, via källaren på den gamla terminalen. Rätt som det var stoppades vi av två uniformerade damer som med hela handen indikerade att vi var tvungna att vänta. Rummet fylldes på allt eftersom, många hade småbarn. Klockan blev kvart över ett. Inte ett ljud om varför vi stod där och väntade. Jag frågade försiktigt på vad. Det var på Guardia Civil. Jag sade lite restrött att det hade kanske lättat på stämningen med lite kort info. Uniformen tittade på mig som om jag sagt något ytterst obehagligt och gick därifrån. Efter 20 minuter fick vi gå. Då hade minst en av passagerarna frustrerat höjt rösten mot uniformerna. Guardia Civil dök aldrig upp. Så mycket irritation som hade sparats genom att kort förklara läget. Även om det som i SJ:s fall bara handlar om att bekräfta att tåget just nu står stilla. Alla vet det, men man vill liksom ändå veta. Men det är som om ingen har vare sig betalt eller mandat att ta egna initiativ. Och chefen är ju aldrig på plats. Hierarki omöjliggör all form av flexibilitet.

En annan sak jag aldrig vänjer mig vid är att det i Spanien inte är någon skillnad på helg och vardag. När jag flyttade från Sverige hade begreppet Fredagsmys fortfarande inte myntats, men innebörden var lika mycket institution då som nu. I Spanien är livet en fest men det finns inget fredagsmys. Det kan göra mig lite ledsen. När livet är alltför färgglatt kan man ibland sakna gråtonerna och den kontrastfulla belöningen för lidandet.