Det har varit en på många sätt spännande valkampanj och valnatt. Intrycken är många och här kommer en lista på mina egna frågor och slutsatser.

1. Trots att samtliga av de fyra ledande partierna "firat" sina resultat har inget av dem uppnått sina mål. Partido Popular har objektivt sett vunnit valet, men är samtidigt det parti som rasat i särklass mest och som tappat en tredjedel av sina tidigare väljare.

2. Partido Popular har förlorat mer än 3,5 miljoner röster sedan förra valet. Deras kampanj har varit mer inriktad på att stoppa blodflödet än att inspirera nya väljare och antalet förstagångsröstare som valt PP torde vara minimal. Samtidigt tyder Ciudadanos "blygsamma" resultat på att många tidigare PP-väljare snarare stannat hemma, än röstat på Albert Riveras parti.

3. Den enda möjligheten för PP att behålla makten är om PSOE lägger ned sina röster i en kommande omröstning. Det vore politiskt självmord för socialistledaren Pedro Sánchez, som i valkampanjen kallade Rajoy för "oanständig" och är därför ytterst osannolikt.

4. Pedro Sánchez skulle kunna komma till makten i täten för en bred vänsterkoalition, men måste då bland annat ha stöd av det katalanska separatistpartiet ERC. Det är nästan lika otänkbart som alternativet i punkt 3.

5. Slutsatsen av punkt 3 och 4 är att det blir omöjligt att bilda regering med den nuvarande maktfördelningen i riksparlamentet och att vi sålunda går mot nyval i början av 2016.

6. En av de största paradoxerna i valet, av många, är att nye socialistledaren Pedro Sánchez går stärkt ur valet, trots att PSOE noterat sitt sämsta resultat någonsin. De tappade 20 av sina tidigare 110 mandat och fick färre röster i Madridprovinsen än både PP, Podemos och Ciudadanos. Det innebar bland annat att Sánchez tidigare främsta rival om posten som partiledare, Eduardo Madina, hamnat utanför.

7. Det spanska valsystemet är fortfarande djupt orättvist när det kommer till mandatfördelningen. Uppdelningen med antal mandat per provins hör mer hemma i senaten, medan parlamentet borde lyda under principen antal rena röster. Medan partier som baskiska PNV fått ett mandat per drygt 50 000 röster, har Unión Popular (Izquierda Unida), ett mandat per 450 000 röster!

8. Samma orättvisa mandatfördelningssystem gör att Podemos fått 21 platser färre än PSOE (90 mot 69), trots att mindre än två procentenheter skiljer mellan partierna.

9. Av de fyra ledande partierna är de som bör vara mest nöjda med sitt resultat Podemos. De ville visserligen i första hand vinna valet och i andra hand bli större än PSOE, är de i särklass starkaste nykomlingarna och har än en gång krossat opinionsundersökningarna.

10. Normalt vore 40 mandat för ett tidigare minoritetsparti i Katalonien en praktsensation. Ciudadanos gick dock in i valkampanjen som teoretisk tvåa med möjlighet att ge PP en match om valsegern och de slutade som det särklassigt svagaste partiet av de fyra huvudaktörerna. Albert Rivera värdesätter att Spanien fått en starkt centerparti, men i praktiken har Ciudadanos ytterst lite att säga till om.

11. Relativt sett är katalanska republikanska separatistpartiet ERC de största segrarna. De tredubblade nämligen sina tidigare tre mandat och har åter visat att de är betydligt starkare i Katalonien idag än regerande Convergencia. De senare halverade sina tidigare mandat, under nya namnet Libertad y Democracia.

12. Izquierda Unida och Podemos hade tillsammans fått tolv mandat fler, om de kandiderat i koalition. Förhandlingarna mellan dem inför valet strandade, men med facit i hand hade det varit mycket troligare att bilda en vänsterregering om Alberto Garzón inte valt att gå sin egen väg. Nu får han nöja sig med blott två mandat, mot tidigare elva.

13. Korruptionen har dominerat en stor del av valdebatten men åter igen förefaller den ha vägt föga i röstarnas val av parti. Inget parti har nämligen gjort så mycket mot korruptionen som UPyD, som presenterat åtal mot ansvariga i både Partido Popular och Bankia. Visserligen har centerpartiet skakats av svåra interna strider, men de har inte varit i närheten av att få ny representation och har till och med fått färre röster än djurskyddspartiet PACMA.

14. På valnatten deltog jag i rapporteringen i Sveriges Radios P1-sändning. Samtliga fyra svenskar som föregick mig i programmet, inkluderat ambassadören i Madrid Cecilia Julin, brukade epitetet "vänsterradikala" när de syftade på Podemos. Vem har myntat det uttrycket i Sverige och varför brukas det så flitigt av bland annat Sveriges Radios utsända reporter i Spanien? Vad innebär vänsterradikalt? Vad har Podemos gjort för att förtjäna en sådan negativ titel?

15. Om det funnits något radikalt parti i parlamentet tidigare har det varit baskiska EH-Bildu, som först på senare tid tagit avstånd mot ETA:s våldsdåd. Deras inträde i kammaren senast beskrevs av de konservativa som en katastrof. En mandatperiod senare har partiet tappat fem av sina tidigare sju mandat och kammaren står som bekant kvar.

16. Senatens menlösa existens präglas av den minimala informationen om resultatet i densamma. Där behåller dock Partido Popular sin egen majoritet. Detta innebär i sin tur att om det mot förmodan bildas en bred vänsterkoalition i parlamentet kan PP med sina egna röster stoppa alla lagförslag i den övre kammaren. Senaten har då förvandlats från menlös till en regelrätt mur.

17. De som annonserar PP:s och PSOE:s död har begått en avsevärd överdrift. Tydligt är att de egna majoriteternas tid är förbi, men de "gamla" partierna har i särklass flest mandat och skulle i teorin kunna regera tillsammans med en betryggade majoritet på 213 mandat (det behövs 176).

18. Valkampanjen har varit betydligt mer underhållande än vanligt. De nya uppstickarpartierna har tvingat de gamla att debattera betydligt mer än vanligt. Det har i sin tur gjort att intresset för den politiska debatten nått rekordhöga nivåer.

19. Mariano Rajoy har varit det stora undantaget i de intensifierade partiledardebatterna. Han har begränsat sig till en enda debatt, endast med socialistledaren Pedro Sánchez och i övrigt har Rajoy bara förekommit i mer eller mindre glättiga skvaller- och fotbollsprogram.

20. Rajoy är den första regeringschefen och kandidaten som åkt på en regelrätt snyting under en valkampanj. Han tog smällen med glans och genom att undvika att bruka incidenten i politiskt syfte tjänade han säkerligen sympatier. Det faktum att gärningsmannen är avlägsen släkting till Rajoy gjorde det för övrigt svårt att försöka skylla på vänsterradikala krafter.

21. Snart börjar spekulationerna om hur partierna kommer att klara sig i ett eventuellt nyval. Det krävs ganska stora skiftningar för att bryta det nuvarande dödläget i parlamentet och frågan är vilka väljare som kommer att mobilisera sig mest. Blir det PP:s många traditionella anhängare som stannade hemma igår, eller kommer vänsterpartierna möjligtvis nå den koalition inför valet som gör det möjligt för dem att kringgå den orättvisa mandatfördelningen?

22. Partido Popular medgav indirekt att deras huvudkandidat inte håller måttet, när de skickade fram vice regeringschefen Soraya Sáez de Santamaría att debattera i tv-debatten med de tre övriga huvudkandidaterna. Kommer PP gå ett steg längre inför ett väntat nyval och definitivt presentera Sáez de Santamaría som huvudkandidat, istället för Rajoy?

23. Kommer den andalusiska regionalpresidenten Susana Díaz ta det spekulerade steget och utmana Sánchez som ledare för socialistpartiet, mot bakgrund av PSOE:s bottenresultat?

24. Kommer de två tidigare punkterna leda till att ett troligt nyval kommer att ha två kvinnliga huvudkandidater?

Som ni märker är det fler frågor än svar i valets kölvatten. Tiden får ge svar.