När jag sedan flyttade till Costa del Sol i mitten av 70-talet fick jag en mycket bredare vy av Spaniens viner och markiserna fick ge plats för nya viner. Det var inte förrän i slutet av förra seklet som jag och några andra restaurangägare blev bjudna upp till att besöka några bodegor i Rioja Alavesa. Det var bland andra Viña Izadi, Contino och just Marqués de Riscal. På Riscal tittade vi på deras sprillans nya bodega, med nya fat så långt ögat kunde nå.

En tid senare såg jag en artikel om Riscal i en av vintidningarna. Den handlade om att de haft ett mycket svårt angrepp av TBA (2,4,6-tribromoanisole) och att de hade fått ge upp sin gamla bodega. Artikeln berättade om att de i slutet av åttiotalet hade fått mycket klagomål på sitt vin. Marqués de Riscal kallade in experter och de konstaterade att hela bodegan var inpyrd av TBA, som gjorde att vinet smakade unket. Troligen kom det från lastpallar som hade blivit besprutade med bekämpningsmedel för att hålla längre. När pallarna kördes runt i bodegan flög en del molekyler av och satte sig runt omkring. En del på golvet, en del på väggarna och en del på ekfaten fyllda med vin, hundratusen av dem! Dessa ekfat kostade nästan 100 000 pesetas styck som nya och även om de kunde rädda något av vinet så var faten förstörda.

Bodegan lade upp en tioårsplan och tiotusen fat togs ut från produktionen varje år. De kontaktade den kanadensiske arkitekten Frank O. Gehry, mästaren bakom Guggenheimmuseet i Bilbao. Han blev anlitad för att skissa den nya visionen av Marqués de Riscal, den som de kallar Ciudad del Vino – Vinstaden. Här skulle det inte bara byggas en helt ny bodega utan ett helt komplex med hotell, restauranger och spa, med vinet som genomgående tema.

Ciudad del Vino invigdes 2006 och är en serie av fantastiska byggnader på närmare hundratusen kvadratmeter. Hotellet heter Marqués de Riscal Luxury Collection Hotel. Det är väldigt avantgarde och har 43 rum. Jag har sett att rummen kostar från bara (!) 280 euro enligt någon bokningssida, men varje gång som jag varit inne på nätet ligger det billigaste rummet på omkring 380 euro och uppåt. Smakar det så kostar det också!

Ett något billigare sätt att se Ciudad del Vino är att köpa en rundtur på bodegan och prova de två viner som ingår. Sedan följa upp med ett besök på vinbaren i hotellet och ta lite snacks och ett glas eller två. Eller ännu bättre, en lunch eller middag i en av de två restaurangerna. Den ena har nu fått en stjärna i Michelin´s lilla röda. Där skall man kunna prova det speciella vinet Marqués de Riscal Frank Gehry Selection, om man är i stadd kassa. Den har hittills kommit ut i två årgångar, 2001 och 2012. Nu får jag bara vänta på att någon rik arvtant skall testamentera en hygglig slant till mig så jag får prova vinet. Parker har gett det 100 poäng av 100 möjliga!

Detta skulle kunna vara slutet på en riktig solskenshistoria om hur man lyckades rädda ett fint vinmärke och bygga ett fantastiskt turistmål. Men nu fick jag ju en e-mejl från Vinissimus och det ställer flera frågor. I mejlet erbjöds jag att köpa klassiska viner från nästan femtio årgångar. Det var viner från 1868, till ett pris av 490 euro, ner till årgång 1984, till det facila priset av 64 euro.

Enligt mejlet var det en privatperson som sålde ut sina viner. Men det tycker jag låter lite konstigt. Varför skulle jag, som privatperson, köpa mer än 55 flaskor av en och samma årgång? Jag kan förstå att man vill ha en eller två flaskor från varje årgång. Men när man har mer än femtio flaskor från 1914, tycker jag det låter misstänkt. Det kan ju inte vara så att man har sparat dem för att fira sin hundraårsdag och sedan glömt bort dem. Jag hoppas att jag har fel när jag misstänker att man säljer ut vinet från den gamla bodegan, som var så inpyrd av TBA. Dessutom finns det liten rad som bör få alla presumtiva köpare att dra öronen till sig:

”Med tanke på den höga åldern kan vi inte garantera kvaliteten. I den händelse av att någon har klagomål om defekter eller otillfredsställande kvalitet, kommer vi inte godkänna några krav eller någon återbetalning.”

Jag såg att de hade ett par flaskor från 1947 och det är min brors födelseår, men jag hoppar nog av det erbjudandet. För drygt 2 000 kronor tror jag att min bror hellre vill få några yngre, men garanterat bra viner.

Tre goda viner

Frore de Carme 2012
Albariño, Rias Baixas
Jag nämnde det här vinet i min förra vinspalt, men kunde inte rekommendera det för jag visste inte var det kunde inhandlas. Det vet jag nu, Club de Gourmets i El Corte Inglés. Det här är ett ekologiskt vin och gjort som Eladio Piñeros förfäder gjorde sitt vin. Det producerades för fem år sedan och är lika fräscht nu som då. Det här är den bästa Albariño jag någonsin smakat. På Corte Inglés kostar den 29 euro. Går du på Los Mellizos fiskrestaurang i Marbella kostar den 31.

Viñas Altas 2015
Tinto de Toro, Toro
På tal om El Corte Inglés så har de döpt om alla sina egna viner till Viñas Altas. Du kan hitta viner från Rioja, Ribera del Duero och Albariño från Rías Baixas under namnet Viñas Altas. Jag har provat ett par av dem och de har varit mycket goda och till ett vänligt pris. Det här unga vinet från Toro har mycket klös och kostar bara runt 3,50 euro, ofta får du en andra flaska till halva priset.

Viña Alberdi 2010
Tempranillo, Rioja
Min kompis Leif i Fuengirola ringde och undrade om jag kände till en Rioja som heter Viña Alberdi. Jag älskar Viña Alberdi, lillebror i familjen Rioja Alta, och senast jag skrev om den var 2012. Den är en crianza och är det yngsta vinet från bodegan La Rioja Alta. I vilken annan bodega som helst skulle den ha varit en reserva eller till och med gran reserva. Vinet med tre K – klassisk, karaktärsfull, kompromisslös! Runt 12 euro och ge dig tid att njuta av en riktig Rioja.