Spansk grälsjuka

BLOGG: SPANIEN IDAG (Ledare i höstnumret av tidningen SK) Årets sommar kom rent temperaturmässigt betydligt senare än vanligt och i skrivande stund befarar jag att det kommer att bli en desto svettigare höst. Politiskt har dock sommaren varit hetare än någonsin, något som yttrat sig i ideliga ordväxlingar kring frågor som många gånger kan förefalla triviala.

Det finns naturligtvis en förklaring till den nya spanska grälsjukan och det är främst att vi för första gången har två jämnstarka konservativa partier som gör anspråk på rollen som oppositionsledare. Allt är numera föremål för debatt, till och med sådana ärenden där oppositionen i grunden är enig med socialistregeringen.

Ett exempel är frågan om flytten av diktatorn Francos kvarlevor. Det har varit en av socialistregeringens mest prioriterade frågor och flytten ser nu ut att bli av till hösten, med stöd av ett dekret. Varken Partido Popular eller Ciudadanos motsatte sig flytten när parlamentet röstade i frågan redan för två år sedan. Nu måste de dock visa sig tuffa och därför kritiserar de det SÄTT på vilket beslutet om flytten tagits.

Många frågor som numera används som slagträn har inte oväntat att göra med Katalonien. Partido Popular, som regerat oavbrutet i Spanien sedan konflikten i Katalonien startade 2012, vet nu i oppositionen precis hur separatismen ska bemötas. De anklagar regeringen för att vika sig för de katalanska radikalerna, trots att inga objektiva eftergifter hittills skett.

En av de senaste konfliktsfrågorna i Katalonien gäller de gula band som brukas av separatisterna för att protestera mot att flera medlemmar av den tidigare regionalregeringen fortfarande sitter i häkte. Separatisterna har formligen gödslat Katalonien med gula band och även representanterna för de katalanska regionalinstitutionerna bär bandet på rockslaget.

Det var bara en tidsfråga innan anhängare av ett enhetligt Spanien började rensa bort dessa band och ganska snart uppstod konfrontationer. Band-kampanjen är ett praktexempel på hur de katalanska separatisterna agerar för att på ett till synes oskyldigt sätt provocera en reaktion från de spanska myndigheterna.

Det tråkigaste av allt är att denna nya epok i spansk politik inkluderar en skärpt ton när det gäller migrationsfrågan, något Spanien hittills hade varit förskonat från. Maktskiftet sammanföll nästan på dagen med den sedvanliga sommarvågen av flyktingar och till skillnad mot tidigare menade nu oppositionen, främst den nye PP-ledaren Pablo Casado, att allt är socialistregeringens fel. Casado menar att regeringen lockar flyktingar till Spanien genom att vara eftergiven.

Som du kan läsa i en artikel i detta nummer sjunker i verkligheten flyktingströmmarna kraftigt. Fakta är dock inte längre relevant. Här handlar det om att röra om i grytan så mycket som möjligt och då är tydligen alla ingredienser tillåtna.

Mats Björkman Sydkusten