Jag försöker träna regelbundet och har blivit kär i Parque de la Batería här i Torremolinos. Där springer jag x antal varv varje vecka och stannar med jämna mellanrum på utegymmen och kör en del styrkeövningar. Förutom att jag har lite problem med ett år gammalt ryggskott så är jag i relativt bra form. Men ibland när jag går där på stranden är jag jättetjock. Ibland är jag spinkig och ranglig. Ibland har jag katastrofal hållning och ibland ser jag högfärdig ut.

Ja, alltså det varierar ju inte så i verkligheten, det vet jag ju. Men i huvudet kan det svänga på någon sekund. Den självsäkerheten jag vill ha och utstråla är ofta bara en illusion. Innebär detta att jag sätter höga förväntningar på mig själv eller har jag bara en dålig självbild? Omöjligt att svara på. Ibland lyckas jag ju faktiskt uppnå känslan av att jag är snygg. Men då krävs det oftast ett par cervezas eller en GT innanför den där linneskjortan, tragiskt nog.

Jag skulle absolut inte säga att jag har några ätstörningar eller liknande, de sjukdomarna är så mycket allvarligare. Men jag har en osäkerhet som spökar ibland. Och jag tror inte att jag är ensam. Det är väl ganska vanligt, framför allt bland kvinnor och ickebinära, men nog finns det bland oss män också. Drömmen om att leva upp till idealen. Vältränade, brunbrända med perfekt hår och styling. Men för många är ju dessa ideal helt omöjliga att ens närma sig. Alla kroppar är olika och man måste utgå från sina egna förutsättningar. I mitt fall så har jag ju en flickvän som älskar mig och jag känner mig tillräckligt hälsosam. Så vem ska jag imponera på? Vem är det som måste tycka att jag är så snygg?

När jag själv strosar runt där på stranden tänker jag ju sällan på hur andra ser ut. Allt mitt fokus går åt till att hålla inne magen, ha lagom bra hållning och att se till att håret ligger rätt. Okej, så illa är det inte. Men ibland går det över styr och då tar det upp alldeles för mycket av min bristande hjärnkapacitet. Och visst händer det att jag reagerar på andra. Jag skäms ibland då jag nästan föraktar gubbar som ligger i solstolarna med magar lika stora som Gibraltar-berget. Kanske är det av rädsla för att själv hamna där, eller för att den typen av gubbe sällan känns ödmjuk och inte alltid har direkt sunda värderingar. Men många gånger blir jag ju också motbevisad. Hur vi ser ut har ingenting att göra med hur vi är eller beter oss.

Jag vet ju att det viktigaste är att vara hälsosam och jag vet att skönhet kommer inifrån. Men ändå fastnar jag i det här träsket återigen. Jag försöker dock träna mer och mer för just hälsan, istället för utseendet. Se till att min rygg inte blir värre, få upp vigheten lite och hålla uppe konditionen. De sakerna är viktigare än att ha magmuskler och stora biceps. Även om drömmen kanske är att ha både hälsan och utseendet (och chips) så blir prioriteringen tydligare ju äldre jag blir.

När jag pratar om det här med andra brukar vi ofta komma fram till slutsatsen att ”ingen är perfekt”. Alla ser olika ut och man kan inte jämföra sig med andra. Men att ingen är perfekt är väl en ganska dyster bild av oss själva och våra medmänniskor? Vi kan ju välja att snarare se det som att alla är perfekta. Oavsett hur man ser ut. Gubben med Gibraltar-magen, kvinnan med gamla och suddiga tatueringar, personen med hudförändringar, hår eller hårlös, muskulös eller muskel-lös. Alla kroppar är perfekta.

Naivt? Kanske. Men det viktigaste måste ju vara att vara hälsosam. Däremot så innebär ju inte en hälsosam kropp automatiskt att man är hälsosam i huvudet. Jag behöver fortsätta arbeta med mitt mentala välmående, och kommer behöva göra det resten av livet. Jag tror det är en färskvara som vi hela tiden måste vårda. När vi hamnar i nya situationer behöver vi anpassa oss och se till att vi hela tiden strävar efter att vara hållbara.

Är vi hållbara i oss själva, förlåtande mot våra kroppar och arbetar för att vara snälla mot oss själva borde vi väl få en lite snällare värld? Vägen dit kanske är snårig och svår. Men i det här fallet kanske det faktiskt är resan som är målet. Alla utseenden är perfekta, så även mitt. Och Ditt. Och alla andras. Det är ju faktiskt vi som har makten att bestämma det.