Under mellandagarna gick det i svenska Aftonbladet att läsa om hur svenskarna bosätter sig på Costa del Sol och framför allt i Marbella, Fuengirola och Nerja. De intervjuade bland annat mäklare, Svenska Skolan och olika kändisar. Av allt att döma kring denna stora artikelserie och valet av att publicera just under julen och mellandagarna så ville de få andra svenskar att drömma sig bort. Att man kanske ska ta tag i den där drömmen en gång för alla. (Men det skulle inte bli för lockande att flytta ner med tanke på den svenska maffian som de också skrev om). Artiklarna innehöll ett stort fokus på att svenskarna samlar sig i grupper och umgås bara med varandra, och att det börjar bli som en svenskt China Town.

Och visst är det väl så. I alla fall jag delar den uppfattningen om att det nästan bildas invandrarområden där svenskarna lever som i Sverige. Man arbetar på ett svenskt bolag, antingen med säte i Spanien eller online. Man handlar i skandinaviska butiker. Barnen går i svenska skolan. Man spelar padel eller golf på någon av de svenska klubbarna. Ibland kanske man känner sig lite exotisk och käkar danska smörrebröd till lunch. Det enda som skiljer är solen och antalet ljusa timmar per dygn.

Självklart får var och en göra precis som den vill. Min sambo och jag valde att flytta ner av en annan anledning. Vi vill uppleva den spanska kulturen. Vi vill lära oss språket. Vi vill lära känna de som bor här och umgås med dem. Allt för att vidga våra vyer, skapa mer förståelse för omvärlden och utmana oss själva. Men vi vågar såklart inte ta steget fullt ut. Vi valde att bosätta oss i Torremolinos/Benalmádena för att där bor lite färre skandinaver, men att vi fortfarande har nära till den svenska gemenskapen i till exempel Fuengirola. För vetskapen att det finns människor med samma språk nära är en trygghet om det skulle hända något eller man behöver hjälp.

Att komma in i det spanska samhället är svårt. Jag har studerat spanska hela hösten och även om jag kunde lite sedan innan (från de nästintill bortglömda högstadieåren) så är det svårt att lära sig ett nytt språk. Ännu mer utmanande blir det när du faktiskt ska använda dig av språket för att tala med lokalbefolkningen. Att läsa av uttryck och kultur, kunna ”känna in” rummets alla nyanser och faktiskt slappna av. Jag har mycket kvar för att komma dit. Men jag har själv valt att flytta ner hit och har en stor motivation i att lära mig detta. Stoltheten jag får efter att ha småpratat lite med en spanjor gör mig gott, och den känslan vill jag uppleva ännu mer.

I Sverige klagas det ofta på invandrare. Att de inte lär sig språket. Att de bosätter sig ihop. Att de inte förstår vår kultur och att de inte anpassar sig. Vad är det då som skiljer oss Spaniensvenskar från dessa personer? De har i de flesta fall inte valt att flytta. Några hus bombas i kvarteret bredvid där du bor. Regimen bestämmer vad du ska ha på sig. Det är dödsstraff om du skulle råka älska någon som inte är ”rätt”. Valet att bo kvar finns kanske inte längre. Att då komma till ett annat land, med ett HELT annat klimat, kultur och språk gör det inte konstigt om man tappar fotfästet. Tryggheten blir som bortblåst. Det enda man längtar till är att få komma hem igen.

Om jag hade behövt fly från Sverige på grund av krig, hamnat i Spanien och bara längtat efter att få komma hem igen efter några månader så hade jag faktiskt haft en betydligt större utmaning att lära mig prata spanska. Eftersom jag saknat all form av trygghet hade jag självklart försökt bosätta mig nära de personer som kommer från en liknande kultur. Precis som vi idag gör här nere, trots att vi inte behövt fly. Så visst är vi människor inte så olika, det är bara olika situationer. Men när vi blir osäkra behöver vi varandra för att bli förstådda. Och oavsett vilka vi möter och vart de kommer ifrån så kan vi ju alltid välja att försöka förstå varandra.