Kanske kan känslorna bero på sömnbristen som varit i veckan. Tidiga morgnar och tre olika sovplatser på fyra dagar. Min sambo och jag är mästare på att fylla tiden och bokar gärna in intensiva scheman. När vi landade i Köpenhamn på tisdagsförmiddagen åkte vi direkt till min pappa i Skurup. Tidigt på onsdagsmorgonen åkte vi till Helsingborg för jobb, studier och lunchträffar. Efter det blev det färd till min barndomsby Älmhult där det bjöds på mer studier, familjehäng och träff med kollegor. Dagen efter begav jag mig till Falkenberg där min sambo väntade hos mina svärföräldrar. Fredagen innebar begravning, med allt var det innebär. Ställde klockan på lördagsmorgonen för att åka från Falkenberg till Helsingborg för att lösa det vi missade på onsdagen och sedan återigen ner till Skurup och slutligen Köpenhamn. Ja, ni förstår ju… Intensiva dagar. Och kalla. Jag var ju inte direkt klädd för frost.

Under alla de här kalla dagarna i Sverige har jag längtat ner till Spanien igen, där jag trivts så bra innan jag åkte. Men nu känns det mest konstigt. Med den här resan så har jag blivit påmind om det liv jag har i Sverige och som tydligen fortgår. Utan mig!? Personer hittar på saker och utvecklas, medan jag ligger på stranden eller letar efter äppelmos och havregryn på Mercadona.

Det här är egentligen en ganska vanlig känsla hos mig: FOMO - Fear of missing out. Jag får inte vara med. Men i det här fallet har jag ju själv valt det. Och i princip alla personer jag träffat under dagarna i Sverige har sagt att de är ”sååå avundsjuka” på att jag bor i Spanien. Men återigen känner jag att jag saknar tryggheten och gemenskapen i Sverige. Även om jag vet att jag på Solkusten får ett annat lugn, får tid att reflektera och blir stimulerad på ett annat plan när jag får uppleva så mycket nytt. Egentligen vill jag ju inte ha den svenska tryggheten just nu. Ändå kan jag inte låta bli att fråga mig varför jag ska vara där nere, när jag har ett bra och fint liv i Sverige?

Nu har klockan blivit 15:15. Det är onsdag och jag sitter på balkongen i Torremolinos. Hemma i Torremolinos? Solen steker även om det är lite disigt. Känslan som infann sig på flyget på vägen ner är till stora delar borta, men en liten klump finns ändå kvar. Jag vet ju att jag har ett liv jag trivs med i Sverige. Och det är precis därför jag har möjligheten och viljan att bo i Spanien nu ett tag. Jag har den trygga punkt jag behöver för att våga utmana mig. Lära mig hitta på gator jag aldrig gått, utveckla det sociala spelet med nya människor och uppleva en helt annan kultur.

Här finns möjligheten att vidga mina vyer, även vad gäller tankar. Jag får tid och utrymme att tänka på vad jag hittills upplevt under tjugosju år, och vad jag vill uppleva framåt. Kulturen här är på något sätt mer fri och jag upplever att personer inte bryr sig lika mycket om hur jag lever mitt liv. Såklart spelar mitt begränsade umgänge här nere en stor roll, det finns inte lika många som kan tycka till. Men jag känner att jag blir tryggare i de beslut jag tar och i vem jag vill vara.

Jag lägger fokus på små saker här: Att testa en ny smakkombination, att se hur klimatet skiljer sig beroende på om man är vid berget eller vid havet eller se hur grannens blommor växer. I Sverige finns liksom inte den tiden. Här är inte fantastiskt varje dag. Jag är ju fortfarande människa och kommer fortsätta att ha känslor och det finns en rädsla i att jag ska känna mig ensam och sakna familj och vänner. Men jag tror ju att vi växer av utmaningar. Även om det inte alltid känns som det så är ju det här en utmaning. Att bo, leva och trivas i ett helt nytt land med en totalt förändrad vardag. Det är klart att anpassningen till den tar lite tid.

Oavsett var den här resan slutar så är jag tacksam för att vi vågar. Vi chansar och ser hur det blir och än så länge har det ju faktiskt blivit riktigt bra. Och visst är det väl lyxigt när man trivs så bra på två så vitt skilda platser ändå? Kontraster. Kanske kommer jag en dag känna att även Spanien är hemma?