För några veckor sedan var jag på besök utanför den lilla byn Villafranco del Guadalhorce, bortom Mijasberget och lärde mig massor om oliver och olivolja. Det var en utflykt anordnad av gården Finca la Vida med generösa Djamila "Milla" Huss i spetsen, och kunskapen jag tog med mig från henne var av större vikt är vad jag på förhand kunde ana. Vi fick vara med och plocka oliver i en lund tillsammans med deras spanska grannar och sedan följa hela kedjan till färdig olivolja på oljekvarnen Aceites Molisur. Självklart fick vi också testa resultatet av det som ofta kallas för Spaniens guld.

För vet ni? Spanien är faktiskt världens största producent av olivolja. Själv har jag tänkt att Italien toppar den listan, eftersom de gärna pratar om sina oliver och jag har smakat fantastiskt god olja där. Men jag fick lära mig att jag inte ens kan vara säker på att den oljan var italiensk, eftersom det är vanligt förekommande att Spaniens guld exporteras till Italien och sedan får en ny etikett. Detta har såklart väckt en del debatter genom åren men eftersom det är i princip omöjligt att spåra oljan så är det svårt att agera på det. Och eftersom det just är svårt att spåra, kan man ju inte heller veta om det är sant, eller bara ett rykte mellan de två stundom rivaliserande länderna.

Utöver processen från träd till min tallrik lärde Milla mig också allt jag inte visste att jag inte kunde. Skillnaden på kall- och varmpressad olja? Den kallpressade ger mer smak men den varmpressade ger mer olja och är därför vanligare inom den stora industrin. Om en olja är ”extra virgen/jungfru”? Det beror på syran, där extra virgen har lägre syra och där det tillkommer mer syra ju mer oljan processas. För att uppnå det bästa resultatet ska frukten helst inte ta mer än tjugofyra timmar på sig från trädet till kvarnen. Sedan tar det ungefär två till tre timmar innan man har en färdig olivolja i sin hand.

Av fem kilo oliver får man ut ungefär en liter olja. Om det är normala oliver vill säga. Alltså stora och saftiga. Men i år är frukten på de flesta träden så små att det inte är lönt för de större producenterna att skörda. Vissa kvarnar klarar inte av den tjocka massan som blir av den torra frukten och då tillsätts vatten. Vatten som sedan silas bort för att få ut den lilla olja som frigörs.

Detta beror helt och hållet på den torka vi upplevt i år. Torkan i sin tur beror ju på, som jag hoppas alla förstår, de klimatförändringar vi är mitt uppe i. Då inget väder längre kommer vara normalt. Förutom kanske de onormala och extrema. Det här för ju med sig katastrofala konsekvenser världen över, där de torra oliverna kan verka lika sekundära mot vad Donald Trump har på för sig strumpor under talet där han bekräftar att han tänker kandidera som president igen. Men faktum är att det symboliskt är ganska betydelsefullt. Oliverna alltså, inte strumporna…

För oliven är faktiskt mer än bara en frukt eller smaksättare för oss människor. Den är både djurfoder, asfalt och värme. Inom olivindustrin (i alla fall den hos Aceites Molisur) har man lyckats ta till vara på alla restprodukter. Kärnorna används som pellets och asfalt. Av skalen och löven får man djurfoder. Dessutom kräver träden egentligen inte så mycket vatten, utan trivs bra där det är torrt (men det finns ju gränser…).

Det här är precis vad världen behöver nu, mat, värme, låg vattenförbrukning och omtanke. För att vi ska överleva behöver vi livsmedel och industrier som är förnybara och som hjälper på många plan. Men för att öka det symboliska värdet ännu mer: Förra året kom det en ny lag i landet som innebär att inga av de femliter stora plastdunkar som olivoljan tappas upp i får återanvändas. Varje enskild bonde eller producent måste köpa en ny dunk varje gång de ska tappa sin nya olja. Och så var vi där igen.

De strukturella förordningar vi lever i går helt åt fel håll, trots att vi har gjort det bästa av situationen och skapat så mycket utav en så liten frukt. Vad hade det egentligen gjort om man rengjort en dunk och återanvänt den? Oliven i sig kan inte rädda världen när vi människor förstör den som vi gör, trots att vi har kunskapen att ta hand om den på bästa sätt. Och medan vi fortsätter att lägga vårt fokus på Trumps kläder rinner det hållbara, viktiga, spanska guldet oss ur händerna.