1. Igår blev det tydligare än någonsin att man inte kan förlita sig på valenkäter i Spanien. Samtliga fem undersökningar som publicerades när vallokalerna stängde angav att Partido Popular skulle erhålla tillräcklig majoritet för att kunna regera. Flera gav PP och Vox egen majoritet tillsammans. Ingen var ens i närheten av att tillskriva PP de endast 136 mandat som partiet slutligen erhöll.

2. Skälen till att opinionsundersökningarna slår fel är flera. Ett av de mest omdiskuterade är att resultaten ”tvättas”, det vill säga att svaren som erhålls tolkas av utredarna på ett subjektivt sätt, i en eller annan riktning. Den största och till stor del befogade kritiken för detta har riktats mot statliga sociologiska institutet CIS, för att den under den rådande mandatperioden kategoriskt har blåst upp vänsterpartiernas förväntade resultat. Men det finns också en annan förklaring till att prognoserna inte stämmer överens med verkligheten och det är många tillfrågades uppenbara ovilja att erkänna vilka politiska åsikter de har. Mot denna bakgrund slår opinionsundersökningarna fel som mest när åsikten skiljer sig mot det som anses ”rumsrent” och därför döljs av den intervjuade. Det är skälet till att Vox tidigare haft större stöd i verkligheten än i enkäterna och i det här fallet att fler röstat på PSOE än vad de velat medge öppet, med tanke på den svartmålning som högern gjort av Pedro Sánchez.

3. Partido Popular, med partiledaren Alberto Núñez Feijóo i spetsen, begick ett fundamentalt misstag när de i princip tog ut segern i förskott. Deras högmod grundades efter framgångarna i kommun- och regionvalen 30 maj och växte sedan ytterligare efter att Feijóo tillskrivits segern i den enda partiledardebatt som han ställt upp på. PP-ledaren vågade sig på att sätta en ribba på mer än 160 egna mandat som mål och har alltså fått nöja sig med 136. Det är visserligen 47 fler än tidigare, men 25 färre än vad partiet siktade på.

4. Alberto Núñez Feijóo har under hela valkampanjen åberopat att det enda demokratiska är att det parti som får flest röster i parlamentsvalet tillåts styra. Han har gått så långt som att uppge hur pinsamt det skulle vara att träffa kollegor från andra länder, bland vilka han nämnde som exempel Sveriges statsminister Ulf Kristersson, om Feijóo var regeringschef som ”tvåa” i valet. Någon borde ha hindrat PP-ledaren från att upprepa detta argument och uppmärksammat honom på att om det är ”pinsamt” att regera som tvåa så måste det vara direkt förödmjukande att leda en regering som representant för det tredje största partiet i landet, som ju är fallet med moderatledaren.

5. Just PP-ledarens många klavertramp anges som ett av huvudskälen till att vänsterväljarna mobiliserat sig, betydligt mer än motståndet mot Vox. Den slutsatsen dras av det faktum att Vox-spöket inte fungerade i kommun- och regionvalen och att det sålunda varit något annat som denna gång fått vänsteranhängarna att sluta upp kring valurnorna. Det har under valkampanjen påvisats att Núñez Feijóo farit med en rad osanningar, speciellt när det gällt ekonomiska siffror och hur Partido Popular röstat i olika nyckelfrågor, som pensionerna. En annan fråga som anses ha retat vänsteranhängare är hur såväl PP som Vox brukat ETA som politiskt slagträ.

6. Valets största förlorare är tveklöst Vox. De inte bara förlorade 19 av sina tidigare 52 mandat utan har inte fått någon som helst vågmästarroll. Partido Populars enda chans att komma till makten går via att PSOE:s ledamöter lägger ner sina röster i parlamentet, vilket förefaller högst osannolikt. Dessutom skulle det utan tvekan ske på villkor att Vox inte ingår i ekvationen.

7. Extra snopet för Vox lär vara att de med endast 33 mandat nu även förlorat möjligheten att iscensätta uppseendeväckande misstroendeförklaringar. För detta krävs nämligen minst 35 ledamöters underskrift (tio procent av alla parlamentsrepresentanter). Under den gångna mandatperioden presenterade Vox som bekant två missförtroendeförklaringar mot Pedro Sánchez som inte vann något som helst gehör av övriga partier, men som tillät Vox att få vara i rampljuset under några dygn.

8. Den nya koalitionen till vänster om PSOE, Sumar, lyckades inte med huvudmålet att gå om Vox som det tredje största partiet men firade ändå stort på valnatten att de bidragit till att förhindra en väntad högerregering. Den tidigare vänsterkoalitionen Podemos hade som bäst 71 mandat, efter valet i april 2019, men rasade sedan till 38 och nu får Sumar nöja sig med 31 mandat. Trots det är koalitionen som leds av Yolanda Díaz nöjd, mot bakgrund av hur turbulent bildandet av Sumar varit. ”Sumar” betyder ”Tillföra” men sanningen är att Podemos velat tillföra ytterst lite och tvingades bland annat lämna utanför listorna hittillsvarande jämställdhetsministern Irene Montero. Det har i sin tur lett till att nyckelpersoner för vänstern som Montero själv, men även hennes partner och tidigare Podemos-ledaren Pablo Iglesias, avstått från att aktivt stödja den nya vänsterkoalitionen.

9. Sumar är trots färre mandat fundamentala för en eventuell ny vänsterregering i Spanien, som åter skulle bestå av en koalition mellan PSOE och i det här fallet Sumar.

10. Podemos har fallit som en pannkaka och endast fem av deras kandidater i listorna för Sumar har blivit invalda i parlamentet. De har haft svårt att dölja sina schismer med Yolanda Díaz och det är troligt att Podemos, som en gång var Spaniens tredje största parti och som ingått i regeringen, nu tynar bort helt.

11. Partido Popular räknade inte bara med att vinna stort, utan även att socialistpartiets resultat skulle vara så dåligt att Pedro Sánchez tvingades avgå som partiledare. Alberto Núñez Feijóo vågade sig till och med på att förutspå att han efter valet skulle ta kontakt med de nya socialistiska ledarna för att bilda en PP-regering som inte behöver vara avhängig av Vox.

12. Pedro Sánchez har visat att han liksom spanska katter har minst sju (politiska) liv. Socialistledaren har rest sig ett otal gånger vid det här laget, inte minst efter att han tvingades avgå som ledare för PSOE efter en palatskupp 2016. Sánchez har givit ut en bok med rubriken ”Manual de resistencia” (Handbok i uthållighet) och ingen ifrågasätter längre att den sittande regeringschefen är en av de uthålligaste politiker som Spanien skådat. Det återstår att se om han lyckas bilda regering på nytt, men uträknad är Sánchez definitivt inte.

13. När valresultatet analyseras får man inte glömma att liberala Ciudadanos inte längre fanns med i ekvationen. De har haft tio ledamöter i parlamentet den senaste mandatperioden, men valde att inte ens ställa upp igen i valet mot bakgrund av partiets katastrofresultat i kommun- och regionvalen. Den största delen av deras tidigare väljare har denna gång utan tvekan röstat på Partido Popular och många var med all säkerhet tidigare PP-väljare som på sin tid gick över till Ciudadanos.

14. En av valkampanjens stora överraskningar har varit den tidigare socialistiske regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero. Han har jämte Sánchez lett PSOE:s kampanj och till och med deltagit i fler valmöten än partiledaren själv. Detta val har utgjort en återuppståndelse för Zapatero, som 2011 tvingades lämna regeringen och politiken med svansen mellan benen på grund av sitt sätt att hantera finanskrisen. Själv har han uppgivit att det varit högerns många lögner inför valet och framför allt påståenden att socialisterna vikit sig för ETA som retat upp honom så pass att han velat göra allt för att motverka en eventuell högerregering. Pedro Sánchez säger att han står i stor tacksamhetsskuld till den tidigare socialistledaren.

15. Socialistpartiet fick flest röster i såväl Baskien som Katalonien. I den senare regionen överlägset, där de katalanska socialisterna under ledning av tidigare hälsovårdsministern Salvador Illa fick fler mandat (19) än separatistpartierna tillsammans (14). Det är anmärkningsvärt att efter att högerpartierna konsekvent anklagat Pedro Sánchez för att vika sig för separatisterna och ”ETA:s arvtagare” har nationalistpartierna erhållit sin lägsta representation i riksparlamentet i demokratisk tid.

16. Även om nationalistpartierna förlorat mandat och PSOE vunnit såväl röster som platser i riksparlamentet (122) är sanningen att det nu är ännu svårare för Sánchez än tidigare att erhålla tillräckligt med stöd för att komma till makten. När han valdes 2019 lade såväl ERC som EH Bildu ner sina röster och nu behöver en eventuell vänsterregering att båda röstar för. Men dessutom har ett parti som hittills varit ovidkommande plötsligt nyckeln till den spanska regeringen. Det är inget mindre än den flyende Carles Puigdemonts Junts per Cat. Sánchez väg till omval går via att Junts sju ledamöter åtminstone lägger ner sina röster.

17. Ovanstående situation är ett mardrömsscenario för högern. Sánchez är denna gång avhängig inte bara av de katalanska ”kuppmakarna” och ”ETA:s arvtagare”, utan även den tidigare regionpresidenten i Katalonien som flytt från Spanien kan ha sista ordet både vad gäller utnämningen av Sánchez som ny regeringschef och varje lagreform som den nya regeringen vill få igenom i parlamentet.

18. Det återstår att se i vilken utsträckning Sánchez är villig att förhandla med Junts och Puigdemont. Först är det dock vinnaren i valet Alberto Núñez Feijóo som ska försöka bilda regering. Det troligaste är att det blir PP-ledaren som först tilldelas förtroendet av kung Felipe VI att bilda regering och Partido Populars enda chans att lyckas är som sagt att PSOE lägger ner sina röster. Detta är högst otroligt, speciellt då Sánchez mot alla prognoser fortsätter att leda socialistpartiet.

19. Om Feijóo som väntat misslyckas med att bli vald till ny regeringschef kommer kungen istället ge Pedro Sánchez uppdraget att försöka bilda regering. Det förefaller osannolikt att socialistledaren väljer att vika sig för kraven från Junts, som säkerligen inkluderar en folkomröstning om katalansk självständighet, och det skulle betyda att ett nyval i Spanien blir oundvikligt. Det skulle i så fall förmodligen infalla strax före jul.

20. Partido Popular har snabbt myntat ett nytt motto mot Pedro Sánchez och det är ordet ”blockad”. Argumentet är att allt som inte är att möjliggöra att PP nu kommer till makten utgör en ”blockad” av demokratin. Det är en enorm paradox att uttrycket tillämpas av ett parti som i snart fem år gått emot grundlagen genom att förhindra att styrelsen i justitieväsendet, Consejo General del Poder Judicial, förnyas enligt stadgarna. Tack vare PP:s blockering av justitieväsendet består den högermajoritet som instiftades 2013, när Mariano Rajoy styrde med egen majoritet och kunde utse de jurister som passade Partido Popular bäst.

21. Partido Popular hade spått Pedro Sánchez undergång efter valet, men i dagsläget är det mer befogat att ifrågasätta om det inte är högerpartiet som kommer att byta partiledare i den händelse att det blir nyval. Trots valsegern har Alberto Núñez Feijóo kraftigt försvagats personligen och det kunde inte iscensättas tydligare än på valnatten, när PP-ledaren höll sitt ”segertal”. Mitt i en mening började en stor del av PP-anhängarna på gatan att skaldera ”Ayuso, Ayuso”, för att hylla regionpresidenten i Madrid som också befann sig på balkongen. Isabel Díaz Ayuso har sedan länge skaffat sig en egen anhängarskara hos de mest radikala PP-väljarna, med sin konfrontationspolitik mot Pedro Sánchez. Många menar att det bara är en tidsfråga innan hon lämnar regionpolitiken för att sikta mot högre mål och ingen kan ifrågasätta Ayusos förmåga att göra sig av med obekväma partikollegor. Feijóo kan om inte annat fråga sin företrädare Pablo Casado, som manövrerades bort efter att han konfronterat Ayuso för en misstänkt korruptionsskandal kopplad till hennes bror.