Rasism är vidrigt på alla sätt och vis. Det som skett med Vinicius Junior är på många sätt oacceptabelt, men i grunden är det fråga om något annat än renodlad rasism. Det handlar om att radikala supportrar gör allt i sin makt för att få sin värsta motståndare ur balans. Som brasiliansk stjärnforward och målgörare är Vinicius Junior ett särskilt hatobjekt för motståndssupportrarna och då han är färgad och rasfrågan flera gånger visat sig vara särskilt känslig för honom så tillgriper en del, låt oss säga mindre intellektuellt begåvade, detta verktyg. Främst gör de apläten och kallar Vinicius Junior för just apa och flera andra färgade spelare har fått höra samma typ av hån.

Detta går långt tillbaka och säkerligen borde det ha stävjats mer bestämt betydligt tidigare. Argumentet att det skulle vara fråga om renodlad rasism faller dock på det faktum att det knappast finns något topplag i spanska ligan idag som inte har både en och flera färgade spelare. Mer än rasister är de som slänger ur sig apläten mobbare som hänger på en trend utan att tänka på innebörden av sina handlingar och ord.

Just Vinicius Junior har blivit föremål för extra många påhopp och det beror nog dels på att han faktiskt tar åt sig och dels att det hittills inte hade haft några direkta konsekvenser. Något skedde däremot efter incidenterna i Mestalla-stadion, som ledde till en formell protest från självaste presidenten i Brasilien Lula da Silva. Tre unga Valencia-supportrar har gripits, identifierats och ser ut att bannlysas från stadion. I samma veva spårades även några radikala supportrar av Atlético Madrid, som inför ett derby för några månader sedan iscensatte hängningen av Vinicius från en viadukt med en sexdocka som attrapp. Polisens utredning för att spåra de skyldiga är en historia i sig, då de bland annat inspekterat ett 30-tal sexshopar för att komma supportrarna på spåret.

I Spanien har det debatterats om det är ett rasistiskt land och de flesta verkar vara överens om att rasism förekommer, men att det är mindre utbrett här än på många andra håll. Det beror bland annat på att spanjorerna har så många olika gener på grund av sin historia. Fram till 2018 fanns inte heller något främlingsfientligt parti värt namnet, men dessvärre har Vox kommit att likställa Spanien med andra europeiska länder i den bemärkelsen.

Det som är mer påtagligt i Spanien än rasismen är kvinnoförtrycket. Toppen på isberget är de regelbundna morden där kvinnor dödas av sina partners eller tidigare partners. Det väcker i sin tur rasism, när många försöker koppla kvinnoförtrycket till utländska nationaliteter. Det är dock en sanning med modifikation. En av de senaste kvinnorna att mördas i juni var en kvinna vars tidigare partner var guardiacivilpolis. Han tog sitt liv efter att ha skjutit ihjäl kvinnan på hennes jobb. Det känns extra omskakande att en polisman som i tjänsten måste ha sett kvinnoförtrycket i dess vidrigaste former själv kan vara kapabel att utföra ett liknande dåd.

Men morden är som sagt bara den mest synliga delen av kvinnoförtrycket. Den okända och ofta tysta massan består av hundratusentals kvinnor som dagligen torteras fysiskt och psykiskt. Allt grundat på en uråldrig syn på kvinnan som en lägre stående varelse som ska lyda mannen till varje pris. Det är faktiskt mindre än 50 år sedan (1975) som kvinnor fortfarande enligt lag var tvungna att ha sin makes tillstånd för att få öppna ett bankkonto.

Mycket har hänt sedan dess och utvecklingen går ständigt snabbare, men när det gäller frågan om kvinnoförtryck verkar allt för många män vara förankrade i en fornhistorisk era. Det blir definitivt inte bättre av att partier som Vox helt förnekar fenomenet och gör gällande att män på inget sätt är våldsammare än kvinnor och att de ständiga kvinnomorden på något sätt skulle vara fråga om isolerade händelser.

Alla män är självklart inte kvinnoförtryckare, men allt för många är det. Och ännu fler, män som kvinnor, blundar inför ett gissel som borde ha varit utrotat för länge sedan.