Costa del Sol är ett lockande resmål för svenska artister, som programmerar in så kallade gästspel och kombinerar det med med några semesterdagar. Dels utnyttjar de flygresan för både nytta och nöje, och dels tjänar de ihop till semesterkassan med den eller de konserter som de håller på plats. Listan på kända artister som genom åren uppträtt för sina landsmän i Spanien är lång och bland dessa kan nämnas Povel Ramel, Lill Lindfors, Lill-Babs, Svante Turesson, Charlie Norman och Robert Wells.

Flera artister har blivit så begeistrade av sina besök att de återkommit flera gånger. En av de första att underhålla kustsvenskarna på regelbunden basis var Kjerstin Dellert. Den konsert som är föremål för min berättelse var en av hennes första, där hon ackompanjerades av pianisten Ivan Renliden på teatern Salón Varietés i Fuengirola. Det är en engelskägd teater av gammal traditionell modell, mitt i stan, där det främst sätts upp brittiska pjäser men då och då även konserter med varierande artister.

Denna historia utspelade sig runt 1995. Jag var vid tidpunkten en relativt ny och oerfaren lokaltidningsreporter. Min erfarenhet av att bevaka konserter var minst sagt begränsad, men jag begav mig entusiastiskt iväg till Fuengirola med min systemkamera av märket Pentax hängande över högra axeln.

Omkring 200 åskådare fyllde salen och Kjerstin Dellert lyfte snabbt stämningen i salongen. Hon var klädd som en riktig primadonna med en lång glittrande, silverfärgad klänning. Jag försökte ta några bra bilder vid foten av den höga scenen, noggrann med att inte skymma åskådarna på de första raderna.

Plötsligt när sången var slut vände sig Kjerstin Dellert till Ivan Renliden och utbrast: ”Hör du Ivan, vi ska väl hjälpa den här unge mannen att göra sitt jobb också”, så ställde hon sig vid pianot och poserade teatraliskt för min kamera. Det väckte många skratt och rungande applåder från publiken och jag tackade min lyckliga stjärna för ett sådant tillfälle att porträttera en av Sveriges främsta artister. Jag brände snabbt av 6-7 bilder både på bredden och höjden, bugade till tack och gick sedan snabbt åt sidan.

Ivan Renliden drog igång en ny låt och Dellert sjöng för full hals. Från min nya plats i högre hörnet av salongen såg jag en intressant vinkel och passade på att ta ytterligare ett par bilder. När denna sång var slut och applåderna lagt sig vände sig sångerskan plötsligt åt mitt håll, närmade mikrofonen till munnen och skanderade med en röst som hade kunnat få hela Medelhavet att frysa till is ”Och NU unge man är du så vänlig och sätter dig. Förstår du ingenting?!”

Det gick ett sus genom publiken. Kjerstin Dellert såg ut som hon vill förgöra mig med blicken och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Då såg jag hur en dam med barmhärtig blick flyttade in en stolsplats på tredje raden så att den yttersta platsen blev ledig. På väg till bänkraden hörde jag hur primadonnan lade in nådastöten: ”Jag har väl ALDRIG varit med om MAKEN!”

Jag tog av förståeliga skäl inga fler bilder den kvällen och hade svårt att koncentrera mig på resten av föreställningen, som kändes som om om den varade i en evighet. När sista extranumret spelats och innan applåderna lagt sig helt, reste jag mig från min korridorplats och lämnade Salong Varietés med svansen mellan benen.

Påföljande morgon sved fortfarande minnet från det offentliga pryglandet. Jag tröstade mig dock med att vi skulle ha några oslagbara bilder till nästa tidning. Jag tog fram min Pentax för att se hur många bilder jag hade kvar och upptäckte då att jag glömt att lägga in en rulle i kameran.