Min son Iván har hunnit bli tio år, i november fyller han elva. Han är en glad, social och utåtriktad kille men samtidigt lik mig i det avseendet att han uppskattar fritid som är just fri tid i bemärkelsen ej uppbokad. Även om han inte hade varit på det viset, så hade nog tyvärr min personlighet delvis styrt hans fritid i alla fall. Jag är social när jag är med andra människor, men har ett mycket stort behov av återhämtning. Ju mer social jag är på jobbet, desto mindre söker jag umgänge när jag är ledig.

När Iván var mindre bokade vi in “playdates” med andra familjer med jämna mellanrum. Det var ganska enkelt då, bara att ses i en park så ungarna fick leka av sig. Dessutom var det ju nödvändigt. Små barn har mycket spring i benen! Ibland har vi kört barnen till varandra så de får leka några timmar utan att vi föräldrar nödvändigt måste umgås samtidigt. Sedan var det ju alla barnkalas, under perioder kunde det vara mer än ett i veckan och täckte därmed lekbehovet utanför skoltid ganska väl.

Det fanns verkligen både för- och nackdelar med de där kalasen. Lekland med dålig akustik, hög ljudvolym, extrema mängder socker och sena hemkomster oavsett dag i veckan. Men det var ändå ganska härligt och inte minst lärde jag känna de flesta andra klassföräldrarna genom dessa tillställningar. Men så kom pandemin och under en lång tid sattes allt sådant på paus. När vi sedan kunde återuppta allt, hade barnen blivit större och ingenting blev någonsin det samma. Rutinen var bruten och återupptogs inte. Barnen spelar online ibland, men det går i vågor och vissa veckor är det helt tyst.

Men det som jag i alla år saknat allra mest och som var det jag egentligen tänkte skriva om idag, är det opretentiösa kravlösa umgänget. Barn som kan springa ut och leka en stund efter skolan utan att det bokats och fixats och ska köras iväg och lämnas och hämtas. Jag hade det när jag var liten, men Iván har aldrig haft det. Jag har funderat mycket på de rent fysiska förutsättningarna och hur mycket de kan påverka livet och barnens livskvalitet.

Där vi bodde tidigare fanns en inhägnad parkering och gröna gräsmattor runt poolerna, men det var inte någon idealisk plats att släppa barnen lösa. De barnlösa i området körde gärna den korta sträckan till parkeringsplatsen som om det vore ett race och att låta barn leka bredvid en swimmingpool utan uppsyn, är såklart inte att rekommendera. Jag brukade tänka att vi hade oturen att det inte fanns några barn i Iváns ålder, men jag har insett att det inte var det som var problemet. Det fanns helt enkelt ingen bra mötesplats för dem.

Längre ned i området fanns en lekplats när Iván var liten. Där lärde vi faktiskt känna några andra familjer. Men lekplatsen fick förfalla och till slut fanns bara en mycket högt placerad basketkorg kvar. I ett område med ovanligt många miljonärer per capita, fanns tydligen ingen som ville prioritera en lekplats.

Så flyttade vi till ett lite mer anspråkslöst område och plötsligt ringer det på dörren i tid och otid. De första veckorna svor jag några gånger över småbarnen som fick leka utan någon tillsynes övervakning på den plattlagda pation utanför min bottenvåning. Det är som ett litet torg , eller ja en innergård helt enkelt, perfekt att sparka boll på och fara runt på sparkcykel. Jag muttrade över att det varje kväll under ett par timmars tid, lät som om jag bodde bredvid ett tågspår. Jag kände mig som en gammal kärring och sade såklart ingenting.

Så en dag tog Iván mod till sig och gick ut för att höra om han fick vara med. Han tvekade länge och bollade med mig hur han skulle uttrycka sig. Han drog in luft och gick ut. “Puedo jugar?” Får jag vara med och spela? Den ena killen sade snabbt ja, och den andra sade lika snabbt nej, varpå den första förvånat undrade varför inte. “Porque es muy bueno”. Iván är både äldre och betydligt större och riskerade såklart att rubba balansen. Men det löste sig och sedan den dagen ringer småkillarna på dörren varje kväll och frågar efter Iván.

Ibland kommer han in genomsvettig efter 1,5 timmes springande, ibland tröttnar han efter 20 minuters kurragömma. Men denna möjlighet, att få leka av sig en stund efter skolan utan någon form av föräldraengagemang, det är guld värt. Ren och skär lycka för en mamma år 2024. Och jag tänker på hur lite som behövs. Både för att denna livskvalitet ska uppstå. Och för att den ska stjälpas.

Vår innergård är nog i ärlighetens namn inte tänkt som en fotbollsplan, men där står en bänk och ett par papperskorgar. Vilket trots allt bjuder in till någon form av användning. Innan Iván var delaktig i leken, rynkade jag ju på näsan över “oväsendet” och undrade varför ingen annan reagerade. Numera låter det som musik i mina öron. Men tänk hur en enda tjurig granne skulle kunna förstöra allt. Barnen leker aldrig inne hos varandra, deras mötesplats är gården och där samlas de varje kväll vid 19-20-tiden.

Att det ens går att spela boll där utan risk för trasiga fönsterrutor, är tack vare att vi bor i ett traditionellt byggt komplex med järngaller för alla fönster. Jag älskar de där gallerna och möjligheterna de ger.

På en kust där förstagångsköparna av nybyggda bostäder främst är utlänningar, ofta äldre, med helt andra behov än vanliga familjer, riskerar naturliga mötesplatser att bortprioriteras. I dyra områden där så kallade “macrocomunidades”, privata storägarföreningar, tar över den lokala stadsplaneringen, riskerar små barns behov att glömmas bort helt. Det estetiska, det lugna och harmoniska, perfektionen får styra. Men livet då?

Ibland är de upp till en sex, sju ungar mellan fem och tio år. Om Iván går in för att dricka vatten, står de med näsorna mot köksfönstret och stirrar på mig. "Fem minuter", säger Iván. "Är det lång tid?", undrar lille Willy, sju år, fundersamt. "Räkna fem gånger till sextio", säger jag. Han börjar räkna tillsammans med Julia. Men de övergår snabbt till att leka tittut med mig istället.

Vilken enorm bonus de där barnen på gården är.