Akvedukten är imponerande. Tvåfärgad, den sägs ha inspirerat till de tvåfärgade bågarna i moskén i Córdoba. I mer än 2.000 år har den här otroliga konstruktionen stått här i Mérida, men det är inte den som får vår uppmärksamhet nu, utan ett träd som står hundra meter bort.
Det var sambon som upptäckte det.
–Ett mullbärsträd!

Mer behövde inte sägas. Alla fyra i familjen sprang fram till trädet och började plocka av de färska bladen. Av allt fantastiskt vi sett under dagens utflykt var det inget som hade glatt mig mer än det här trädet. Mullbärsträdet betydde nämligen mat till våra uttorkade silkeslarver där hemma!

Silkeslarver måste väl vara ett av de mest spännande husdjur man kan ha i Spanien, tror ni inte? Har ni haft silkeslarver förresten?

Det är ett litet djur som inte kan köpas i affären. Nej, den som vill ha frågar runt i bekantskapskretsen, och sedan får man med sig hem ett gäng larver och lite mullbärsblad i en skokartong med lock och lufthål. Därefter är det bara att ge larverna en massa mat så att de äter, blir tjocka och feta och till slut spinner in sig i en kokong av silkestrådar. En dag när man gläntar på locket till skokartongen sitter det fjärilar där, redo att flyga ut.

Det är flera år sedan vi hade silkeslarver senast. Äldsta dottern fick fem stycken av en kompis. Två av dem gav vi bort. Och av de tre som var kvar i skokartongen hade vi en rymling. Varenda dag fick vi plocka ner honom från väggen, soffan, tv-möbeln... Han ville absolut inte stanna kvar i skokartongen och äta mullbärsblad med de andra. Det visade sig senare att han inte var en silkeslarv utan av någon annan sort.

Den här gången var det den småkrypsälskande yngsta dottern som fått en kartong med silkeslarver. Jag låg i sängen, oändligt trött efter jobb och en elak bakterie, när dottern kom och visade mig sina larver. Hon tillbringade en och en halv timme med mig i sängen, lekandes med de små djuren. Hon studerade dem och flyttade runt dem medan de satt på sina löv och åt.

Jag tittade på och mindes att en gång för länge sedan, i ett annat liv, läste jag sömnad och fick lära mig hur silke tillverkas. Hur man föder upp silkeslarver och kokar dem levande i sina kokonger, för att sedan lösa upp de fina, slitstarka silkestrådarna och tillverka sidentyg... Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle se riktiga silkeslarver, än mindre att jag skulle ha några som husdjur.

Jag mindes från undervisningen att silkeslarver bara äter mullbärsblad, och jag kan nu intyga att det stämmer. Inget annat duger åt dem. Därför måste man, innan man tar emot en låda med larver, känna till var det växer mullbärsträd. Vi har inget i vår by och det hade inte blivit av att vi åkt till grannbyarna och plockat de senaste dagarna, därför blev vi så glada när vi plötsligt stod framför ett mullbärsträd i Mérida.

Det var sent när vi kom hem. Barnen hade somnat i bilen och sambon gått och lagt sig direkt, men jag stannade uppe för att mata larverna. Bytte ut deras torra gamla blad och strödde ut nya, färska i hela kartongen. En larv såg lite slö ut, de andra rörde på sig. Jag tyckte att jag hörde hur någon gnagde hål på ett blad. Jag studerade hur de rörde sig med sina små fötter, sträckte på sig och lämnade tunna, tunna silestrådar efter sig. De tog sig försiktigt och långsamt fram bland bladen tills de hittade ett ställe de ville äta på, då stillnade de.

Från kartongen luktade det grönska och på botten låg en massa små svarta prickar. Sambon påstår att det inte är bajs, utan ägg. Dem ska man spara, säger han, så kläcks en massa nya silkeslarver nästa år.

Det var väldigt många svarta prickar i kartongen. Jag tänkte på vår kompis Clara som berättade att hon hade ett hundratal silkeslarver att utfodra förra året. Det var för många, hävdade hon. Hundra blekgröna silkeslarver i en kartong – då blir det bara äckligt. Jag kan förstå henne. Det räcker med fem stycken.