Inte långt från kyrkogården strömmar tusentals svenskar årligen förbi de kungliga gravarna i Granadas "Capilla Real" och hyllar minnet av de "katolska majestäterna" med blandade känslor. De flesta vet inte så mycket om dem, mer än vad guiden hinner berätta under utfärden.

De insatta i inkvisitionens tid av förföljelser av judar och morer, tågar som sagt förbi med blandade känslor. Jag tror dock att alla svenskar skulle känna samma vemod inför de två, helt övergivna, gravarna ovanför Alhambras röda murar. Den första man ser, bland skräp och bråte är en vit sten där den svarta texten på svenska förkunnar: Ninna Billing. Född i Göteborg 1888. Död 1922.

Vem var hon, denna unga kvinna från Göteborg vars levnadsöde slutade i Granada vid blott trettiofyra år? Med vemod flyttade jag undan några brädbitar och grenar från hennes häll, och bestämde mig för att ta reda på vem hon var.

Det var ingen tillfällighet att jag besökte Granadas kyrkogård. Jag hade fått ett brev från en guidekollega i Portugal, Stellan Sandels, med en artikel som handlade om hans farfars farbror, konstnären Gösta Sandels. Artikeln är skriven av Bengt Lagerkvist där han bland annat berättar om Elaine, hans mor, Gösta Sandels hustru. Lagerkvist beskriver hur dom for på bröllopsresa två år efter bröllopet då gränserna öppnades efter första världskrigets slut. Hon var 28 år då hon och Gösta Sandels reste via Paris och Provence till Mallorca, där konstnären målade färgstarka tavlor i olja och akvarell.

Gösta Sandels drömde dock om att få se Granada med sitt sagopalats. Han trotsade alla rykten om tyfus, som myndigheterna förnekade, och förverkligade sin dröm. Detta blev hans öde då han insjuknade omedelbart.

Lagerkvist skriver: "mer än 40 graders feber i flera dagar, Elaine vakar vid hans säng. Somnar till, vaknar och ser hotellfönstret öppet, han är borta - ligger nere i gatan med bruten rygg. Därefter några dagar, bristfällig vård av eländiga läkare. Alltsammans finns på ett blyertsskrivet, oavslutat papper, som min mamma skrev den 24 augusti, skrynkligt, svårläst och som jag håller i handen. Polisundersökning - hur kunde han ramla ut genom fönstret, var det avsiktligt?

Alltsammans måste ha varit en mardröm för den unga kvinna på 28 år, som ensam fick resa den långa vägen hem, medan han blev kvar. Men flickan från Uddevalla såg till att han fick vila under en vacker häll av bohuslänsk granit, från det landskap som han målat så många gånger". Han fortsätter: "Honom jag aldrig träffat, aldrig kunnat träffa, men han har spelat en stor roll i mitt liv: som fantasifigur, han som kallades Gösta hemma (ingen svartsjuka), som fanns kvar genom alla sina tavlor som hängde på väggarna, genom sin död, som mamma aldrig talade om, fast den för henne måste varit en förfärlig chock hon aldrig kunnat glömma." Hon återkom dock 1960 med sin make, Bengt Lagerkvists far, "och mamma fick återse den plats hon aldrig kunnat glömma - men heller aldrig talade om - aldrig".

Jag citerar Svensk Uppslagsbok årgång 1935: "Axel GÖSTA Fabian Sanders. Målare 1887-1919, den mest personlige och fantasifulle koloristen i den modernt orienterade Göteborgskusten.

S. var till sitt väsen färglyriker med dramatisk puls, hans konst var mer av inrevision än yttre naturliga iakttagelser. Han växte upp i Norge, gick i Stockholm på konstnärsförbundets skola och mottog i Frankrike starka intryck av van Goghs konst. Något av van Goghs upprörda penselskrift dröjde kvar i hans måleri under göteborgsperioden 1913-1916, men sedan blev föredraget mera mjukt och brett svepande, påverkat av de unga Stockholmsexpressionisterna och väl även av Munch, vars diktande natursyn tilltalade S. En ljus uppdriven kolorit framkom under en vistelse i Spanien där S. bortrycktes av tyfus vid blott 32 års ålder".

I min kollegas brev står att enligt kyrkogårdsregistret är graven betald för att bli kvar "för evigt". Dock ingår det tydligen inte i "för evigt" att graven skall underhållas...

Efter att ha fått läsa min kollegas medsända artikel, blev jag naturligtvis nyfiken på att se graven. Som ovan nämnts,var mitt besök fyllt av vemod. Både den katolska och protestantiska ("patio civil") delen av kyrkogården, är totalt övergiven. Det stora bohuslänska granitblocket ligger något på sned med sin enda text: Gösta Sandels 1887-1919. 1995 lade Bengt Lagerkvist en en röd ros på den, "antagligen den enda blomma som lagts där sedan omkring 1960, då mina föräldrar besökte den", skriver Lagerkvist.

Medan jag skriver detta försöker jag dock få veta mer om den okända Ninna Billing, som vilar ett par meter från konstnären, under den vita stenen med den svarta texten. I böckerna på Svenska Konsulatet, med bokföringar sedan 1800-talet, finns ingenting om henne. Inte ens om Gösta Sandels!?

Jag vänder mig därför till er kära läsare med förfrågan om ni vet något om henne och hennes levnadsöde. Kontakta Sydkusten och förhoppningsvis kan vi i nästa nummer presentera henne.

Nästa gång Ni besöker Granada så ta Er upp till kyrkogården, som ligger ovanför den nya parkeringsplatsen ovanför Generalifes trädgård. Glöm inte att köpa blommor som säljs vid entrén, samt placera dem på de två bortglömda gravarna för en känd och en okänd från Sverige. Två, som slutade sina dagar här vid en tid då svenskar som besökt Spanien, var lätt räknade.