Coco på sin favoritplats i solen. Foto: Mats Björkman

Saknaden efter en hund

23 feb 2026 | 06:59

PLUS MATS BJÖRKMAN Det har gått två veckor sedan vår chihuahua Coco somnade in och fortfarande så tror man att han ska dyka upp runt hörnet. Glädjen av en hunds sällskap kommer tyvärr med den oundvikliga smärtan att våra fyrfotade vänner inte lever så länge, även om Coco blev nästan 17 år gammal.

Coco adopterades sommaren 2009 från djurskyddsföreningen Triple A, när han bara var några månader gammal. Han var registrerad med namnet Bodo, men för att vår förståndshandikappade dotter Sara, som då bara var nio år, skulle kunna kalla på honom döpte vi om valpen till Coco. Vi hade inte haft något husdjur tidigare i min spanska familj och grundidén var att Sara skulle få hjälp i sin utveckling med hjälp av hundterapi.

Det var kärlek vid första ögonkastet när vi åkte upp till Triple A vid Ojénvägen och fick syn på den lilla ljusbruna chihuahuan i valpsektionen. Det var framför allt tre saker som gjorde att vi valde just honom. Vi ville ha en förhållandevis liten hund som Sara skulle kunna leda. Dessutom varken slet Coco när vi provgick med honom eller skällde.

Vi var bestämda på att inte fatta något impulsivt beslut, utan valde att ge oss själva en veckas betänketid efter besöket på hundgården. Vi lyckades dock inte hållas oss bort från Coco mer än någon dag. Både de tre döttrarna och min hustru Carmen, som är uppfödd på landet och egentligen var skeptisk till att ha en innehund, bönade om att vi skulle åka och hämta hem honom. Så blev det och sedan dess har vi haft en fyrfotad familjemedlem – till söndagen den 8 februari i år, när det inte fanns något alternativ än att ringa jourveterinär för att Coco skulle få somna in. Trots att han sedan länge tappat nästan all syn och hörsel var han anmärkningsvärt pigg och glad, ända tills de allra sista dagarna då hans lilla kropp inte orkade mer.

I ärlighetens namn så blev adoptionen inte fullt som planerad. Vi lyckades aldrig lära Sara att leda Coco ordentligt, han lärde sig att skälla när någon rörde sig i trapphuset och med åren blev han istället tonåringarnas klenod. Mina inledande tafatta försök att dressera honom med hjälp av Joy och Stefan Schander på JSM Dog Center föll på att han samtidigt skämdes bort av de äldre systrarna. Med åren blev Coco deras Instagram-profil.

De sista månaderna var inte lätta. Coco fick allt sämre syn och tog sig fram hemma som en Rumba genom att ta svängarna efter att ha stött i väggar, skåp och stolar. Det blev allt svårare att rasta honom utomhus och på slutet fick han uträtta sina behov på vår terrass. Olyckor inträffade även titt som tätt inomhus, så mattorna fick rullas in och det blev mycket skurande.

Trots allt så mådde Coco som sagt bra, så det var inte ens på tal att han skulle sövas. Det var först när han slutade äta och inte längre kunde hålla sig upprätt, som till och med storasystrarna insåg att tiden var kommen att ta farväl. De åkte tillsammans med Carmen till veterinären och en stund senare fick jag ett sms av min fru som förkunnade att nu var det över.

Coco har funnits större delen av vår yngsta dotter Saras liv. Med sin autism hanterar hon bortgångar på sitt eget sätt, men förvånade oss med att också gråta otröstligt den första kvällen när hon skulle gå och lägga sig. Nu är det första hon säger när hon går upp på morgonen ”Coco menos” (Coco sakna).

Trots de komplicerade sista månaderna, där Coco mest åt, sov och uträttade sina behov, är tomheten efter honom påtaglig. Att ha ett husdjur är ett tillstånd i sig och det känns onaturligt att inte längre höra annalkande tassar när man skalar ett äpple eller ett päron, som var Cocos absoluta favoritsnacks.

Det är med en känsla av overklighet som mattorna rullats ut igen i vårt hem. Cocos vattenskål och säng ligger kvar på sina respektive platser och det är storasystrarna som får avgöra när tiden är mogen att plocka undan dem. Ett eventuellt nytt husdjur kommer inte ens på tal just nu.