I år blev det som bekant en dålig svensk sommar, vädermässigt. Undertecknad hade dock turen att pricka in sin enda Sverigevecka sju perfekta dagar i augusti. En genomsnittlig temperatur på 20 grader och mängder av kantareller i skogsmarkerna i Södermanland var en upplevelse.

Men liksom jag, har nog de flesta av dessa tusentals svenska ”flyttfåglar” i sommar reflekterat över ett nytt och överraskande fenomen. ”Så billiga många saker är i Sverige!” Nu beror fenomenet naturligtvis varken på att priserna skulle ha sänkts i vårt gamla fosterland eller att vår nya valuta euron skulle vara så märkvärdigt stark. Istället är förklaringen att vi kustsvenskar på rekordtid vant oss vid en närmast skrämmande prisstegring.

Mer än ett ögonbryn höjs i ICA-butiken när man läser jämförpriserna och konstaterar att inte bara köttfärsen är billigare än på Costa del Sol, utan även många importerade frukter och grönsaker. Att äta ute i Stockholm är inte längre så hutlöst dyrt och dessutom är servicen ofta minst i nivå med den på kusten.

Det har talats hela sommaren om en eventuell kris både inom turistnäringen och generellt i Spanien. Sett mot bakgrund av de stigande priserna inom inte minst servicesektorn och de oförändrade lönenivåerna är det knappast underligt. De flesta familjer har tvingats dra åt svångremmen och går mer sällan ut och äter och förmodligen spelar många inte lika ofta golf, åtminstone inte utanför sin egen hemmaklubb.

Kanske är reaktionen som vi nu upplever den nödvändiga punkten för en okontrollerad reaktion som kom med den nya gemensamma valutan, och som varat i snart tre år. Nu tvingas de flesta verksamheter se över sin prisbild och även sin servicenivå.

Just euron var ett av diskussionsämnena vid mitt bord i en stor familjesammankomst på Djurgården. Min bordsdam visade stort intresse för euron och det faktum att spaniensvenskarna har den som sin valuta. Jag förklarade att de flesta varit positiva till den gemensamma valutan, men att den också haft en del oönskade bieffekter. Min bordsdam denna kväll tror själv på euron och beklagar att det blev ett nej i den svenska folkomröstningen.

Med två skilda perspektiv på kulturen och utvecklingen i Sverige var det inte brist på andra samtalsämnen heller. Vi talade om den svenska miljömedvetenheten där Spanien fortfarande ligger långt efter. Jag berättade å andra sidan om den spanska öppenheten som är så uppskattad av svenskarna som flyttar ned och vi hann även diskutera Systembolagets eventuella framtid och hur hämningslöst drickande importerats även i Spanien i form av fenomenet ”botellón”.

Vi närmast frossade i gräddstuvade kantareller innan det blev kaffe och dans. Hon var tvungen att gå relativt tidigt och jag tog farväl av Laila Freivalds och tackade för en trevlig kväll.