(Publicerad 2006-01-06) Den röda tråden i Monicas liv tycks vara filosofin. Hon har studerat i många år, både i England och USA. Hon läser, funderar och undervisar. Som konstnär har hon valt att låta skapandet och filosofin mötas. Genom tecknandet förstår man sig själv, sitt liv och sina tankar. Det vill Monica förmedla. Filosofien har varit hennes hjälp för att vägleda andra människor.

Varje lördag håller hon kurs hemma i källaren. Som en första övning får deltagarna med vattenfärg och svamp gå lös på ett papper, låta färgerna rinna.
—Så släpper du dina hämningar och kommer till insikt om att grunden till allting är kaos.

Börjat om från början
Precis som varje målning är ett nytt verk, fristående från det förra, har Monica gång på gång börjat från början. Tillsammans med konsten och filosofin är det pånyttfödelsen som går igen i hennes liv. Hon har varit au-pair i Frankrike. Lärt sig dekorera skyltfönster i Berlin. Gått på Kungliga Konstakademin i Köpenhamn. Haft kanin- och minkfarm på Söderslätt i Skåne. Drivit resebyrå med maken Jos. Startat hotell i Francos Spanien. Byggt urbanisationen Vista Verde utanför Fuengirola.
Här har hon idag sitt hem, tillsammans med sonen Jonas, musikdirektör på Casa de la Cultura i Fuengirola, sonhustrun, två barnbarn och fem katter.

Designat resebroschyrer
Vi sitter i köket. Det är ett alldeles nyinsatt danskt kök, berättar Monica. Men på ena väggen har de bevarat de gamla, spanska trähyllorna, och kaminen. Monica lägger då och då in ett vedträ. På skånskan som fortfarande sitter i, berättar hon om sitt liv. Då och då reser hon sig och tar mig med för att visa något, en gammal dagbok, en resebroschyr, en tavla. För hemmet är fullt av minnen. Alla tider är närvarande. Också vår tid.

I en bokhylla står dagböcker från 1950 och framåt. I en annan ligger resebroschyrer från 40-, 50, och 60-talen. Monica har själv designat dem och de känns betydligt mer konstnärliga än dagens motsvarigheter.
—Jag har haft många sysslor i mitt liv, säger Monica. Men i grunden är jag konstnär.

Gratis teckningskurser
Längs med väggarna i källaren står mängder med tavlor hon själv målat. Här finns också teckningar från gamla elever och affischer med tankar om konsten och filosofin.

Men det är inte ett nostalgins hus. Här råder fortfarande full aktivitet. Teckningskurserna är gratis och alla är välkomna. Mest är det spanjorer som kommer men också svenskar och danskar. Det började redan för fyrtio år sedan när Monica och Jos hade startat hotellet La Concha i Los Boliches.
—Här fanns ju ingenting på den tiden så vi fick underhålla gästerna bäst vi kunde. Vi gjorde utflykter i bergen, plockade blommor och så ordnade jag teckningskurser.

Tog kulturen med sig
Jos och Monicas resebyrå låg först på Ströget i Köpenhamn och senare i Helsingborg. När kriget och tyskarna kom tog de färjan över till Sverige och återvände inte på fyra år. De bosatte sig i en sommarstuga på Söderåsen och började föda upp kaniner.
—Det var en stor omställning men vi skulle ju leva på något, säger Monica. Jos hade alltid goda idéer.

Enda transportmedlet var en cykel. Gräs till kaninerna plockade de längs med dikeskanten. I Köpenhamn hade Monica levt mitt ibland konst och kultur. Livet på landet var något annat. Men Monica gjorde långa vandringar på Söderåsen, målade och sökte inspiration i den en enda konstbok hon hade, en om Grünewald.
—Vi förlorade aldrig modet. Vi tog kulturen med oss.
I Köpenhamn hade Jos och Monica börjat läsa spanska, det fortsatte de med där ute i sommarstugan.

Oljekrisen ledde dem till Spanien
Så småningom köpte de några minkar också. Och när kriget var slut hade de en stor minkfarm. Men i fredstid blev det åter fart på resebyrån och minkarna såldes.

Sonen Jonas föddes 1946. Han hade astma och skulle må bättre i ett mildare klimat. När oljan i och med Suezkrisen dessutom blev väldig dyr, frågade sig familjen var i världen de skulle kunna bo utan att behöva elda med olja. Det blev Spanien.
Där byggde de La Concha som invigdes 1961. Hotellet fylldes med skandinaver som reste ner med Europaresor.
—Spanien var väldigt enkelt då, berättar Monica. När vi kom in i en affär avstannade allting och vi behandlades som överheter.
—Vi var de enda som hade bil. Till och med Guardia Civil åkte med oss in till Málaga ibland.

Lever i nuet
Monica skriver fortfarande dagbok. Då och då tar hon fram och läser i någon av de gamla.
—Då växer allt från den tiden fram, säger hon och ler lite drömskt.
Men hon saknar inte det som varit. Var tid har sitt. Och Monica lever i nuet.