Inte minst det senare och den privilegierade status som kyrkan hade fram till Francos död 1975 gör det mer än förståeligt att många spanjorer både tappat tron och framför allt förtroende för kyrkan. När Partido Popular kom till makten 1996 fick kyrkan nytt stöd och luft under vingarna. Fallet blev därför desto större när PP överraskande förlorade parlamentsvalet 2004.

Nu befinner sig kyrkan på ständig konfrontationslinje med socialistregeringen. En mängd reformer för homosexuellas rättigheter, abort och bruket av moderceller har väckt heta protester både från spanska kyrkan och Vatikanen.
Den moderna spanska kyrkans främsta problem är utan tvekan bristen på modernitet. Det katolska systemet är tydligt förlegat och har föga gemensamt med det aktuella samhället.

I slutet av september var jag på stort släktbröllop. Det var inte första gången och jag blev därför inte heller förvånad över vad jag fick se och höra om den katolske byprästens agerande.

Trots att själva bröllopsfesten inte skulle skulle börja förrän klockan nio på kvällen och det fortfarande var hett på eftermiddagen skulle vigselceremonien hållas klockan 18. Så hade prästen bestämt. Brudparet, som tvingats genomgå flera veckors teoretisk förberedande samlevnadslära (utdelad av en präst som lovat leva i celibat...), vägrades använda sina smeknamn. Prästen insisterade på att bruka de kristna namn som figurerar i deras födelseattester, vilket inte hindrade bruden från att göra en hedervärd revolt vid altaret och ändå använda hennes makes tilltalsnamn när hon lovade honom evig kärlek.

Före ceremonien var prästen och vaktmästaren mer måna om att barnen skulle uppföra sig och ingen sitta på fel plats, än att se till att deltagarna kände sig hemma i kyrkan. När bruden tågade in fungerade inte högtalaranläggningen och bröllopsmarschen skorrade öronbedövande. Den nervösa brudgummens mor fick börja om sitt tal tre gånger, då mikrofonen inte heller fungerade. Prästen (ursäkta uttrycket) ”himlade” med ögonen och gjorde irriterade gester.

När det så var dags för det nyvigda paret att tåga ut ur kyrkan sprang prästen före (redan civilklädd då han kastat av sig prästkappan) och skrek order till de väntande anhöriga utanför om hur de skulle och inte skulle kasta riset.

Så kom då det lyckliga paret ut, sist att lämna kyrkan. Knappt hade de kommit ut på trappan förrän kyrkans dörrar smälldes igen. Tack och farväl.

Kanske hade prästen bråttom hem för att se lördagsmatchen på tv, vad vet jag. Han visade i vilket fall ingen som helst delad glädje med brudparet. Det är å andra sidan inte så konstigt, då han själv aldrig förväntas leva med en kvinna.

Helt klart är vilket fall att om inte spanska kyrkan reformerar sig och går befolkningen till mötes kommer snart andra dörrar att slås igen – och det blir kyrkan som hamnar utanför.