Vilken fantastisk idrottskvinna hon är. Fylld av någon slags urkraft och ett psyke utan dess like lyckas hon alltid. Man får känslan att hon är någon slags supermänniska, helt annorlunda än alla oss andra. Några av de andra medaljkandidaterna har inte lyckats fullt ut, utan fått nöja sig med 4:e platser. Detta är svårt att se som något större misslyckande. Att prestera resultat på världsnivå och sluta som 4:e bäst i världen på sin idrott är naturligtvis fantastiskt.
Vissa andra har misslyckats totalt. Det främsta exemplet på det är höjdhopparen Linus Thörnblad som efter att ha vunnit kvaltävlingen utan någon rivning i finalen river ut sig på en av de allra första höjderna. Detta måste vara oerhört tungt för honom. Att efter allt slit misslyckas så och dessutom göra det inför hela världens ögon.
Jag tror vi kan använda dessa idrottare som en bild för oss själva. Vissa har som Carolina en speciell förmåga att alltid lyckas när det gäller. Detta gör naturligtvis inte dem till någon slags supermänniska. Också de har sina svagheter och problem även om det inte syns så mycket för omvärlden. Men de flesta av oss är nog som Linus Thörnblad. Vi är fyllda av talang och möjligheter. Vi kämpar och sliter för att lyckas med det vi håller på med. Ibland lyckas vi och får njuta av framgången. Men ibland misslyckas vi totalt.
Det viktiga i livet är inte hur vi ska försöka undvika att misslyckas till varje pris utan att vi lär oss att hantera både misslyckande och framgång. Ett sätt att kunna både läka såren och hantera framgång är att ha perspektiv på livet och det livet ger oss. Att komma till insikt att det viktigaste i livet inte är det jag presterar vid ett visst tillfälle utan den jag är och de jag får leva tillsammans med. Då kan vi lära oss av våra nederlag och komma stärkta tillbaka. Trygga i att veta att oavsett hur det går är jag lika värdefull.
Gud välsigne dig!
