Efter några år kom jobbet i vägen. Rickard sålde sedermera sin villa i Marbella och flyttade upp till Gaucín. Jag visste att han hade börjat odla vin och förra julen ringde han och sa att jag var välkommen att titta på hans bodega och prova hans vin. Det hade tagit tio år att få fram den första kommersiellt gångbara buteljen.

Själva bodegan är som ett smycke insprängt i berget. Bakom den tonade glasväggen ser man de fyra stolta fermenteringsfaten, naturligtvis i rostfritt stål. De är försedda med kyl- och värmeslingor för att få en så exakt fermentering som möjligt. En dörr i väggen leder till ett rum för de franska ekfaten där det röda vinet får ligga och vila i ett år innan vinet tappas på flaskor. Precis utanför bodegan växer tempranillo-druvorna i raka leder. Det tar mindre än 30 minuter från det att klasen plockas tills de är avstjälkade och nedkylda i bodegan.

”Jag tror att vi börjar med ett glas vitt,” sa Rickard. Det här var något nytt för mig. Jag visste inte att han odlade vita druvor. Han berättade att i Manilva finns bönder som odlar moscatel och i Ronda en som odlar chardonnay. Det är en kombination av dessa druvor som utgör hans vita vin.

Upp med glaset mot ljuset – ren, klar, ljust gul med en litet skimmer av grönt. Sniffa – kraftfull moscateldoft med en fräschör av chardonnay. Nu i munnen – helt torr men med en blommighet som förvånade mig. Helt klart den bästa vita vinet som jag provat söder om Madrid. ”Den har fått namnet efter min dotter Eleonor,” sa Rickard stolt.

http://www.enkvistwines.com