Klockan klämtar för Spanien

Det fanns en tid då Spanien verkade vara mer olycksdrabbat än något annat land, möjligtvis efter Indien och Bangladesh. Det var på 70- och början av 80-talet som olyc-kor och tragedier var vardagsmat, mycket beroende på bristfälliga resurser och infrastruktur, men också slarv och maktmissbruk. Det var på den tiden som två jumboplan kolliderade på Tenerife (mer än 500 döda) eller en gasbil exploderade vid en campingplats och lämnade alla semesterfirare förkolnade. Situationen var så tragisk att den satiriska tidningen "El Jueves" på sin förstasida tecknade Spaniens skyddsänglar som en grupp blinda på konferens.

Detta var för nästan 20 år sedan, men i maj i år har det känts som om vi kastats tillbaka i tiden. Spanjorer har dödats i attentat både i och utanför landet. ETA:s dåd har vi olyckligtvis närmast vant oss vid men nu har den internationella fundamentalismen även siktat in sig på spanska medborgare, genom själmordsattentaten i Casablanca, där fyra av de drygt 40 offren var spanjorer.

Även om människoliv inte kan värdesättas vare sig i kvalitet eller antal har dock flygolyckan i Turkiet väckt mest bestörtning. Det beror inte bara på att hela 62 spanska militärer omkom, utan omständigheterna under vilka det skedde. Soldaterna hade tjänstgjort i humanitärt syfte i Afghanistan under fyra månader, ett solidariskt arbete som fått den uppmärksamhet det förtjänar först efter flygtragedin.

Spanska hjälptrupper har de senaste årtiondena verkat i en rad krishärdar, både i Asien, Afrika, Sydamerika och Europa. På samtliga platser har de spanska soldaterna utmärkt sig för sin solidaritet och medmänsklighet.

Ödet har velat att 62 av dessa moderna hjältar skulle förlora livet just som deras familjer och vänner väntade dem i hemlandet. Minnesgudstjänsten på en flygbas i Madrid blev myc-ket känsloladdad. I bakgrunden fanns dessutom misstanken att de spanska myndigheterna försummat sina soldater och låtit de resa i odugliga flygplan. Även om försvarsdepartementet förnekar detta har en mängd militärer och deras familjer vittnat om motsatsen.

Oavsett om militärens flygtransporter varit undermåliga eller ej lider det spanska försvaret tveklöst av bristande resurser. Anledningen är, liksom i många andra länder, hårda besparingar och i Spanien dessutom en reform som många anser har genomförts alldeles för snabbt och ogenomtänkt. På bara några år har värnplikten försvunnit och den spanska armén har blivit helt professionell.

Den utgiftspost som inför folkopinionen alltid varit bekvämast att skära ned på är försvaret. När en tragedi nu inträffat som flygolyckan i Turkiet verkar plötsligt alla vara överens om att militären behöver mer resurser.

När de starkaste känslorna lagt sig får vi förhoppningsvis reda på de verkliga omständigheterna kring den tragiska flygolyckan och hur liknande tillbud ska undvikas i framtiden. Det har krävts 62 militärers liv för att uppmärksamma deras humanitära arbete, en insats som deras änkor och barn aldrig kommer att glömma.