Fördelar och nackdelar med att vara offentligt anställd i Spanien

SPANIEN RIKS Militärer, läkare, gatsopare, bibliotekarier och lärare har trygga tjänster som de inte kan bli avskedade ifrån. Det är dock inte lätt få en plats i den offentliga sektorn. Det sker genom tävlingar, så kallade ”oposiciones”. Ana Muñóz Sánchez vann sin tjänst på tredje försöket och minns glädjen hon kände när hon fick beskedet. – Jag sprang ut i pyjamas och skrek som en tok!

Att arbeta i Spanien kan vara komplicerat. Arbetslösheten är hög, över tio procent, vilket gör det lätt för privata arbetsgivare att utnyttja sin personal. Det är inte ovanligt att behöva jobba gratistimmar, att inte få övertidsersättning och att vänta in i det längsta med att berätta om en graviditet. Det kan vara svårt att planera sin semester.
– Jag får semester när det inte är så mycket på jobbet. Chefen kan säga till samma vecka att jag ska ha semester i en eller två veckor, berättar bilmekanikern Miguel.

Lidia Capilla, med två högskoleexamina bakom sig, fick bara jobb på en restaurang där de anställda fick jobba gratis efter klockan 24, och inte tilläts äta på arbetstid vilket gjorde att Lidia förlorade mycket i vikt. Hon anmälde restaurangen men fick inga kollegor med sig. Alla andra hade familjer att försörja och kunde inte riskera att förlora jobbet.

Att i stället arbeta som ”funcionario” i Spanien, inom den offentliga sektorn, innebär en livslång trygghet. Enligt en studie som gjorts av den privata akademin Oposita tror 74 procent av spanjorerna att livskvaliteten höjs om man blir ”funcionario”. Det kan mycket väl stämma. Med ett sådant jobb får man en okej lön, en bra pension, ledigheter som respekteras, bättre villkor vid bostadslån, samt vetskapen om att man inte kommer att förlora jobbet eftersom den som en gång har fått en sådan tjänst inte sparkas.

Knappt 17 procent av alla spanjorer i arbetsför ålder jobbar inom den offentliga sektorn. Det kan jämföras med Sverige, var motsvarande siffra ligger på nästan 29 procent, enligt tidningen La Razón.

Men att få ett sådant arbete är inte lätt. Medan man i Sverige går en utbildning och därefter söker jobb genom att skicka cv och göra arbetsintervjuer, måste man i Spanien tävla om jobben genom stora examinationer som kallas ”oposiciones”. Det här gäller i princip alla typer av jobb inom den offentliga sektorn – sophämtare, bibliotekarie, militär, polis, lärare, tågpersonal och läkare, och allt däremellan.

Först undersöks hur många platser som behöver täckas framöver. Därefter utlyses examinationerna.

Tävlingarna är mycket omfattande och kräver lång tid av studier. Varje yrkeskategori har olika antal teman som ska läras in. En lågstadielärare kan ha 25 olika, en läkare 5.000. Först på den första examinationsdagen får man reda på vilka ämnen som kommer att testas under tidspress.

Att vinna ett jobb är att ta sig igenom ett nålsöga. Av de tusentals som skriver examinationerna är det bara ett fåtal som får en tjänst. Övriga hamnar på en vikarielista i nummerordning, beroende på hur många poäng man har fått i examinationerna. Poängen ökar för varje arbetad vecka och genom påbyggnadsutbildningar. Man rings upp för tillfälliga vikariat i turordning. Vissa blir aldrig uppringda.

Ana Muñoz Sánchez började göra inhopp som brevbärare när någon var sjuk eller hade semester. Hon trivdes med jobbet och ville stanna, men eftersom Correos är ett statligt bolag krävdes att hon genomgick ”opociciones” för att få en anställning.

Första gången hon tävlade var år 2018, därefter 2020, och på tredje försöket år 2022 fick hon sin plats. Men det hade inte varit lätt.
– Man måste få hjälp av sin partner och sina föräldrar. Jag tror inte att jag hade klarat det utan familjen, säger Ana och förklarar:
– Sista gången jag skrev studerade jag i tio månader. De första månaderna läste jag när barnen var i skolan, men man behöver ju laga mat och städa också. De sista månaderna lämnade jag barnen hos familjen och släkten och studerade hela sommaren, arbetade inte. När jag skulle skriva var jag supernervös. Det var bara 40 platser i hela provinsen och tusentals som skrev ”oposiciones”.
Ansträngningarna gav resultat. Hennes höga poäng räknades samman med alla arbetade veckor på posten, vilket tillsammans gav henne så högt betyg att hon knep en av de 40 platserna.
– Jag fick beskedet fem månader senare. Jag sprang ut i pyjamasbyxor och skrek som en tok, sedan firade jag med kompisarna.

Varför var det viktigt att få en tjänst?
– Den stora fördelen är tryggheten. Man kan tjäna mer eller mindre, men man vet att man får lön varje månad. Jag ville kunna ge barnen det de behöver. Det ger frid.

Den som genom examinationer vinner ett tjänstemannajobb får inte själv bestämma var hen ska arbeta, utan blir tilldelad en plats. Det är en anledning till att många lärare och läkare, bland andra, väntar med att bilda familj och köpa bostad tills de har fått sin plats. Annars kanske familjen har rotat sig på en ort och man själv blir skickad till en annan del av landet.

När Ana fick sin tjänst blev hon skickad till ett postkontor på kusten, en timme och 45 minuter bort enkel väg. Hon och maken hade redan byggt sitt drömhus i en by i bergen, barnen trivdes i skolan, så Ana tvingades lämna både hem och familj för arbetet. Hon hyrde ett övernattningsrum på den nya orten och åkte hem till familjen på helgerna.
– I 13 månader jobbade jag där. Det var svårt. Min yngste son var åtta år och min äldste var elva. Nu ser jag att det var värt det, men då visste jag inte hur länge jag skulle behöva stanna. Ibland ville jag bara kasta in handduken och ge upp. Tänk om barnen hade varit bebisar, det hade varit fruktansvärt, säger Ana som ändå är tacksam över att posten inte skickar sina anställda utanför hemprovinsen, till skillnad från exempelvis lärare som kan hamna varsomhelst inom sin region.

Efter drygt ett år hölls en tävling om en chefspost. Ana vann jobbet och arbetar numera på ett postkontor bara ett par mil hemifrån.

Hon tycker mycket om sitt jobb och ser möjligheter till utveckling inom posten, men tänker att om hon skulle ha samma arbetsuppgifter ända till pensionen, som vissa yrkeskategorier, skulle det nog bli tråkigt.

Vad tycker du om systemet med opociciones?
– Jag tycker att det är bra, det är lika för alla. Alla är värda lika mycket och det förhindrar vänskapsrekrytering.

Finns det några nackdelar?
– En del blir bekväma när de får sin tjänst och slutar vilja göra ett bra jobb, säger Ana och påminner om att om man väl har fått sin tjänst blir man inte sparkad från den vid eventuell misskötsel.

José Antonio Nieto Jiménez älskar sitt arbete som låg- och mellanstadielärare.
– Jag ville arbeta inom vården, men tänkte alltid att ”när jag blir lärare ska jag göra på ett annat sätt”. Läraryrket kallade. Jag är så lycklig nu, jag har inte ångrat mig ett ögonblick! Kontakten med barnen är magisk. Att se hur de lär sig, väcka nyfikenheten hos dem, lära dem att läsa... Och vartenda barn lär oss något.

Efter flera års arbete i bokhandel lägger José Antonio stor vikt vid litteraturen i klassrummet. Allra mest tycker han om när han kan hjälpa elever med särskilda behov.

José Antonio avslutar snart sitt andra läsår på en liten skola med få elever. Han är omtyckt och trivs, men om han får komma tillbaka efter sommarlovet beror varken på honom eller rektor, utan på Andalusiens skoladministration. Först i augusti får han veta definitivt var han kommer att tillbringa nästa läsår. Han har arbetat i tio år som utbildad lärare men inte vunnit en tillsvidareanställning och skickas runt mellan olika skolor där han täcker upp vakanser.

Efter avslutad lärarutbildning skrev han sina första ”oposiciones” år 2013, mest för att testa, säger han.
– Jag hade bara studerat två månader, det var min första kontakt med examinationen. År 2015 fick jag godkänt, men inte en tjänst. Nästa gång, år 2017, ställdes tävlingen in för låg- och mellanstadielärare och 2019 var jag var precis under gränsen att få en tjänst. Sedan fick jag barn och har inte försökt mer, jag har inte tid.

Precis som postanställda Ana ägnade José Antonio mycket tid åt studierna. Det var 25 olika teman att lära in, bland annat administration, lagar, ny teknologi, allmän pedagogik, bibliotek, betygssättning och olika skolämnen som exempelvis matematik. Inför examinationerna 2015 studerade han i nio månader. Han bodde hemma hos föräldrarna för att kunna ägna all ledig tid åt plugg, och tog en månads semester från bokhandeln där han arbetade för att kunna studera på heltid. Han skrev också in sig på en akademi, betalade 120 euro i månaden för fyra lektioner i veckan för att förbättra chanserna till bra betyg. I slutet fick han tips på lämplig klädsel på examinationsdagarna.

Betyget blev 9,3 av maximala 10, men det räckte ändå inte till en anställning eftersom José Antonio varken hade arbetslivspoäng från skolan eller de poäng som extrakurser ger. Dock blev han uppringd för sitt första jobb fem månader senare, på en skola i Almería, 40 mil från hemstaden Sevilla.
– Sedan jag fick barn har jag inte försökt mer, jag hinner inte. Studera, förbereda lektioner, arbeta, ta hand om hemmet och barnet - min fru arbetar på eftermiddagarna… Det är ett orättvist system för den som arbetar, för livet stannar inte. Man måste välja mellan att studera, arbeta eller ha familj. Något måste offras. Jag får studera till ”oposiciones” igen när barnet blir äldre.

Arbete saknar han inte, José Antonio täcker upp vakanser varje läsår, men han skulle gärna vilja ha tryggheten att få stanna på samma skola och inte skickas runt.

Vad tycker du om systemet?
– Det är dåligt uttänkt. Det finns alltid fler platser att täcka än de anställer för. Det är orättvist för oss vikarier. Vi har mer än tillräckligt med kunskap om jobbet men måste fortsätta skriva examinationerna och få bra betyg. När man är äldre blir det svårare, det är inte detsamma att studera som 40-åring som när man är 20. När man är ung har man inget ansvar och kan bo hos föräldrarna, men när man själv bildar familj blir det omöjligt att studera om man ska sova mer än två timmar om dygnet.

Varför vill du få en plats?
– Det är främst för att garanteras en skola nära hemmet. Min fru har en plats på en språkskola och jag vill inte bli bortskickad. Det är en osäkerhet vart jag kommer att skickas, och att behöva komma till en ny skola där jag inte känner någon, med nya arbetskamrater och ny skolledning. Det är inte alltid behagligt, speciellt inte när jag vill stanna på min gamla skola.

Annika Elwing