Det blev sammanlagt tre olympiska guld, åtta silver och sex brons för Spanien. Samt på tok för många fjärdeplatser, som måste vara det mest otacksamma resultatet i ett OS. Det blev trots bristen på publik och övriga Covid-restriktioner en vibrerande olympiad ur spansk synvinkel, med en känsla av allt för många fall på målsnöret. Uttrycket passar som handsken, då tre av Spaniens många fjärdeplatser registrerades i gång. Den så kallade chokladmedaljen tillföll även det spanska herrlaget i vattenpolo, som var på vippen att nå finalen och som sedan klappade i bronsmatchen mot Ungern.

Det fanns även medaljer med bitter eftersmak. Fotbollsherrarna föll tungt i förlängningen av finalen mot Brasilien, med 2-1. Därmed misslyckades Spanien dessutom med att knipa sitt första turneringsguld för lag i ett OS sedan Atlanta 1996. De spanska basketherrarna med legendariska spelare som bröderna Gasol hade också många förhoppningar på sig, men oturen att lottas mot USA i kvartsfinal och där tog ”ÑBA:s” OS-äventyr slut.

Trots allt bedöms Spaniens resultat som mer än godkänt. Speciellt med tanke på att flera av de största medaljfavoriterna av olika skäl inte ens kunde resa till Tokyo. Det gällde främst de två tidigare guldmedaljörerna Rafa Nadal i tennis och Carolina Marín i badminton. Världsettan i golf Jon Rahm kunde heller inte deltaga, på grund av positivt Covid-test endast dagar innan han skulle resa.

Det blev naturligtvis också många positiva inslag för Spanien i OS, inte minst i kampsporterna. Blott 17-åriga Adriana Cerezo knep den första medaljen, silver i Taekwondo (-49 kg), efter att hon lett för guld med blott sju sekunder kvar av finalen. I debutsporten karate glänste spanjorerna i uppvisningsversionen kata, där Sandra Sánchez tog guld och Damián Quintero (från Torremolinos) fick silver.

Spaniens två övriga guldmedaljer togs dels i en annan debutsport, nämligen kombinerad klättring genom 18-årige Alberto Ginés och dels i parskytte där Fátima Gálvez och Alberto Fernández hamnade överst på pallen.

Maialen Chourraut tog sin tredje raka medalj i ett OS i kanotslalom (K1), ett silver som kompletterar hennes guld i Río och brons i London. Andra spanska idrottare som rodde sig upp på pallen var Teresa Portela med silver i K1 200 meter, precis som herrlaget i K4 500 meter, där Saúl Cravioto lade beslag på sin sammanlagt femte OS-medalj.
De spanska vattenpolotjejerna var chanslösa i finalen mot storfavoriterna USA, så de var mer än nöjda med silvermedaljen.

Terrängcyklisten David Valero tog brons och därmed sin fjärde OS-medalj sammanlagt. En av de mest överraskande och meriterande medaljerna togs i sin tur av Pablo Carreño i tennis. I Nadals frånvaro vann han matchen om brons mot ingen mindre än världsettan Novac Djokovic, som överraskande missade finalen och alltså blev helt utan medaj.

Ana Peleteiro tog brons i damernas trestegsfinal efter att ha förbättrat sitt personbästa två gånger i tävlingen till 14,87 centimeter. Hennes träningskamrat, venezolanskan Yulimar Rojas vann för övrigt tävlingen med nytt världsrekord på 15,67.

Peleteiro hade faktiskt tre skäl att fira 2 augusti, då även pappan till hennes nyfödda guddotter Olympia (jo, hon heter faktiskt så!), Ray Zapata, samma dag knep silver i herrarnas golvprogram i gymnastik.

I segel, en traditionellt stark spansk sport, fick Spanien denna gång nöja sig med två bronsmedaljer. De togs i dels Finn-klassen genom Joan Cardona och dels i 470-klassen genom Jordi Xammar och Nico Rodríguez.

Den sista spanska medaljen i detta OS knep handbollsherrarna på lördagen 7 augusti, i en vibrerande bronsmatch mot Egypten som slutade 33-31. Sammanlagt alltså tre guld, åtta silver och sex brons som lämnar Spanien på 22:a plats i tabellen, mot 14:e plats i Río. Det var precis ovanför Sverige på 23:e plats, som visserligen tog åtta medaljer färre än Spanien men lika många guld.

Ett OS är som bekant mycket mer än enbart medaljplatser och det finns otaliga fantastiska historier som inte når topprubrikerna. En spansk merit som är värd särskilt omnämnande är Jesús Ángel García Bragados, som slutade på 35:e plats i herrarnas gång 50 kilometer. Det var en merit i sig att fullfölja en av de mest ansträngande OS-grenarna i tropisk hetta och fukt, men omnämnandet grundar sig speciellt i att García Bragado är 51 år och att detta var hans åttonde OS. Spanjoren har tävlat i gång sedan Barcelona 1992. Om inte det är värt en bragdmedalj så är frågan vad som är det!