Låt oss för ett ögonblick anta att alla i Spanien är eniga om att tillgripa en hård svångremspolitik, för att minska budgetunderskottet. Det logiska är väl ändå att de åtgärder som vidtas bidrar just till att minska statens utgifter eller öka dess intäkter.

Tyvärr ser vi allt oftare exempel på motsatta effekter, som grundar sig i vettlösa beslut. Låt mig nämna två, som gäller dels intäkterna och dels utgifterna.

I september förra året chockhöjdes momsen på kultur från åtta till 21 procent. Syftet var att öka statens intäkter. Nu har vi facit, som visar inte bara att åtgärden varit förödande för nöjessektorn. Statens momsintäkter från sektorn har dessutom minskat med 30 procent.

Det andra exemplet gäller sjukvården. En bekant till mig måste operera sig och genomgick nyligen en förundersökning, inför ingreppet. Besparingarna inom vården gör dock att väntetiden till själva ingreppet nu är längre än sex månader, vilket innebär att förundersökningen måste göras om, när det väl blir dags.

Med sådana exempel är det inte underligt att förtroendet för de spanska beslutsfattarna är i botten.