Spaniens nuvarande statsskick antogs med bred majoritet vid folkomröstningen 1978. En stor del av dagens befolkning var inte ens född då och ännu fler ser ut att ha ett ganska kort minne. De som spyr galla över kung Juan Carlos och övriga kungafamiljen har uppenbarligen ingen aning om den roll som kungen haft i demokratiseringen av Spanien.

Ett intressant huvudargument som brukas av monarkins motståndare är att ett kungahus är uråldrigt och odemokratiskt. I Spanien brukas Sverige många gånger som ett föredöme när det gäller demokrati, men i det här fallet är det många som glömmer att även Sverige har ett kungahus.

Själv anser jag att ett månghundraårigt kungahus är en värdefull tillgång. Naturligtvis på villkor att kungahuset anpassar sig till det 21:a århundradet. En kungafamilj stärker en nations tillhörighetskänsla, den erbjuder stabilitet och kontinuitet och familjemedlemmarna är en fantastisk PR-resurs. Medan regeringen kan ägna sig åt att lagstifta sköter kungafamiljen de sociala uppdragen, stödet till hjälporganisationer, tröst till utsatta och ovärderlig reklam utomlands.

Det spanska kungahusets fläckar är i sammanhanget relativt små. De har varit sena att reagera på Urdangarínskandalen och Juan Carlos har trampat i klaveret ett antal gånger på senare år. Felipe är dock den bäst lämpade kronprinsen någonsin i Spanien och Letizia lär bli en drottning som det slår gnistor om.

Om alternativet är att ha Felipe VI och Letizia som statsöverhuvuden eller Mariano Rajoy är valet solklart för mig.