Den första slutsatsen, som många redan dragit, är att Spanien klarat sig mer än hyggligt bra med en paralyserad regering. Ekonomin har gått som tåget, med en tillväxt som dubblar EU-genomsnittet. Ej heller har vi lidit vågor av kravaller eller plundringar på gatorna.

Det har varit mycket tjafs och politiskt rävspel efter de två valen, men i sanningens namn ska sägas att intresset för politik förmodligen aldrig varit så stort tidigare. Politiska debatter och debattprogram har stundtals nått lika stora tittarandelar som fotboll, vilket är anmärkningsvärt.

Den låsta situationen tvingade slutligen de flesta partier att ta sig ur sina respektive skyttegravar. Främst naturligtvis PSOE, som efter den förmodligen djupaste interna krisen som drabbat det drygt 130 år gamla partiet, gjorde sig av med partiledaren Pedro Sánchez och valde att låta Rajoy regera.

Rajoys omval innebär på inget sätt fria händer att driva samma politik som tidigare. Hans minoritetsregering är tvärtom helt beroende av stöd för att få igenom vilket som helst initiativ, inte minst budgeten för nästa år.

Beslutet att behålla samma ekonomiska ministrar tyder på att Rajoy ändå tänker försöka hålla en liknande linje som under den förra mandatperioden.

Ciudadanos är det parti som mest brutit sina vallöften, genom sitt stöd först till PSOE och senare till Partido Popular. Tiden får utvisa om deras avtalade punkter mot inte minst korruptionen respekteras av Partido Popular och det liberala partiet på så vis kan återvinna en del av det förlorade anseendet.

Det lovas en hård kamp mellan PSOE, Podemos och Ciudadanos om vem som är det ledande oppositionspartiet. Det bäddar för en minst sagt hätskt debatt i parlamentet. Som tidigare, med andra ord.