Ett av de många uppdrag som Hasse Alfredson åtog sig under sitt rika liv var att utforma utställningen till Sveriges paviljong, vid världsutställningen EXPO-92, i Sevilla. Som en av de omkring 25 anställda vid paviljongen kom jag att lära känna denna utställning in i minsta detalj. Vissa inslag mer än någon annan.

Utställningen handlade om svenska uppfinnare och förgrundsfigurer i allmänhet. Den var precis så snillrik och humoristisk som man kunde förvänta sig, när Hasse Alfredssons låg bakom den. Det första besökarna stötte på när de kom in var en björkskog med fågelsång, som speglade svenskarnas närhet till naturen. Här fanns en enorm skiftnyckel, information om vikingarna och mystikern Emanuel Swedenborg samt träskulpturer av både Pippi Långstrum och Alfred Nobel. Den senare smällde dynamit var tredje minut och ut kom falska guldmynt, när maskinen inte var trasig.., på vilka det stod på spanska ”Detta mynt stal jag från den svenska paviljongen vid EXPO-92”. Just den texten var föremål för kritik, men det var långt ifrån det enda inslaget som väckte debatt bland svenska kulturvetare.

Utställningen innehöll exempelvis också en skulptur som stod inne i ett trähus och grät och som var slående lik skådespelaren Gösta Ekman (han stod nämligen modell). Den skulle illustrera det svenska svårmodet. Många tyckte dock att det liksom inte var något som Sverige kanske borde marknadsföra i dessa sammanhang.

Men det kanske mest kontroversiella inslaget (löjligt nog) var ett jättelikt blixtlås, även detta en svensk uppfinning, som passande nog fungerade som inramning för dörren som ledde från utställningsområdet till toaletterna. Typisk Hasse-humor. Den gylfen hade dock väckt ett ramaskri långt före världsutställningen ens hade öppnat sina dörrar och även varit föremål för en av flera duster mellan Hasse Alfredson och den som hade till uppgift att iscensätta alla hans idéer, scenografen Pelle Johansson. Pelle var min morbror, så jag hade känt honom större delen av mitt liv. Han visade mig utställningen redan på ritstadiet på Kulturhuset i Stockholm och i Sevilla fick jag veta att han och Hasse inte drog jämnt alla gånger.

Världsutställningen i Sevilla invigdes pampigt av kung Juan Carlos 20 april 1992. Natten före inträffade dock något i den svenska paviljongen som inte nådde ut till den breda allmänhetens kännedom. Det kontroversiella blixtlåset hade nämligen fallit i golvet och tagit sådan skada att det inte gick att reparera och sålunda fick avlägsnas. Detta är förklaringen om du undrade varför du ej kom ihåg detta blixtlås, i den händelse att du besökte utställningen under de sex månader som EXPO-92 pågick.

Mina släktband med Pelle Johansson föranledde honom att i största förtroende bekänna att han avsiktligt haft sönder blixtlåset. Han gillade det aldrig och var framför allt trött på all kontrovers gylfen skapat. Den officiella versionen var alltså att den gått sönder av en olyckshändelse men jag vet inte om Hasse Afredsson någonsin trodde på det. Jag har dock burit ensam på sanningen, fram tills nu.

Anledningen till att jag avslöjar denna anekdot är att inte bara Hasse lämnat oss, utan även Pelle. Min morbror dog bara ett par år efter Världsutställningen, i cancer.

Mitt minne av Hasse Alfredson, förutom hans oförglömliga filmer, revyer och Lindeman-sketcher, är en improviserad minishow som han bjöd oss i paviljon-personalen på dagen före invigningen. Vi stod alla utanför entrén och skulle öva invigningsceremonin, där bland annat Hasse skulle hålla tal. Det var dock ett sådant liv med alla som bankade och spikade runt omkring för att få klart allt i tid, att det var omöjligt att höra något. Så Hasse mimade helt enkelt ett tal, där han inte sade ett ord men där vi alla vred oss av skratt.

Vila i frid kära Hasse och vila i frid kära Pelle. Hoppas ni inte tar illa upp att jag lättat på min börda, efter alla dessa år..!