Spanska ligan anses var en av världens bästa fotbollsligor. Ändå lyckades spanjorerna aldrig i det stora mästerskapen. Det sades att toppspelarna var individuella stjärnor och inte kunde samarbeta. När jag kom till Spanien 2003 hade Spanien inte vunnit fotbolls-EM sedan 1964. Jag minns att jag såg Málaga spela mot Barcelona på Rosaledastadion när Henke Larsson spelade där. Barcelona vann med 4-0. Men i övrigt minns jag ingen fotboll de första åren, mer än att det på TV-sporten tycktes vara den enda idrotten som över huvudtaget existerade i Spanien.

Så kom EM 2008 och Spanien gick och vann. Spanska folket växte med flera centimeter. Där och då startade en guldålder som följdes av vinst i VM två år senare och ännu ett EM-guld 2012. Det var väldigt roliga år, även för en icke fotbollsintresserad. Men det är inte själva fotbollen som jag tänkte reflektera över idag, utan hur mycket man kan identifiera sig med ett lag som från början inte är ens eget.

Jag minns finalen 2008. Jag såg den på en uteservering i ett höghusområde i Ciudad Jardin i utkanten av Málaga stad. Det blir inte mer spanskt än så. Jag minns den oerhörda glädjen när de vann över Tyskland med 1-0. Hur stort det kändes och vilken fest som exploderade. Vi körde tillbaka till centrum genom en stad som vibrerade, tusentals biltutor i kör och flaggorna som viftades med i en eufori utan gränser.

Jag hejade på Spanien, såklart. Det var mitt land redan då och jag var så glad. Men när vi körde där genom stan, minns jag hur det stack till i hjärtat över att känslan inte riktigt nådde ända fram. Att det var en nyansskillnad i glädjen, om jag jämförde med om det hade varit Sverige som hade vunnit. Då hade jag inte bott i Sverige på fem år, nu är det snart 18 år och jag känner nästan likadant fortfarande. Kanske är det för att jag inte är fotbollsentusiast i själen. För visst är det så att fotbollsfolk väljer sitt lag och att det inte behöver finnas någon geografisk bakgrund alls?

Nåväl. Jag minns den där sommarkvällen 2008 med en känsla av att inte riktigt 100 procent vara en av alla de andra.

Två år senare var scenariot ett helt annat och jag har nog aldrig någonsin känt mig mer spansk. Jag befann mig i Moliets-et-Maa på franska västkusten. Min lillasyster sommarjobbade där på en holländsk bar, samtidigt som hon försökte lära sig surfa. Jag såg följaktligen VM-finalen på en bar fullproppad med holländare. Ändå ställde jag mig upp som enda person, när spanska nationalsången spelades före matchen. Jag hade spanska flaggor målade på kinderna. Den kvällen var jag spanjorska i varenda liten atom.

Andrés Iniesta gjorde 1-0 i förlängningen och holländarna grät och bjöd mig på vitlöks- och chillishot i baren. Någon kom fram och tog sportsligt i hand. Men sen var festen slut och då önskade jag att jag inte hade befunnit mig hundra mil hemifrån, i Frankrike omgiven av holländare.

Jag har märkligt nog inga särskilda minnen från EM 2012, där Spanien slog Italien i finalen med 4-0 och därmed blev det enda landslaget som vunnit tre turneringar i rad.

I år har jag fram till och med åttondelsfinalen sett fotbollen hemma med min son, som även han hejade på Sverige. Tills det tog slut. Fredagsmatchen såg jag dock på en sportbar. Jag var så säker på att Spanien skulle vinna att jag inte blev rädd på riktigt förrän i slutet av förlängningen. Mitt sällskap sade att blir det straffar är det kört, Spanien har missat alla sina chanser hittills under matchen. Men han hade fel. Fotbollsfesten och illusionen om en ny guldålder lever vidare ett tag till.

Min son har både belgiskt och italienskt blod, från farmor som var 50-50, så i värsta fall var jag beredd på att än en gång vända kappan efter vinden. Nu hoppas jag på Spanien-Danmark i finalen. Även om det för en skåning som jag faktiskt blir aningens svårt att veta för vem hjärtat slår hårdast.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es