När jag ringer Ida för att boka in vår intervju, är hon på väg till en tangolektion.
– Jag har aldrig velat dansa för jag är så lång, men innan jag dör så passar jag på att lära mig tango, kommenterar hon i förbifarten.

Det säger flera saker om Ida. Hon är verkligen längre än de flesta. Hon är också betydligt yngre än de flesta 74-åringar. Envis, målmedveten, perfektionist. Men samtidigt som Ida förmedlar en enorm styrka och företagaranda, lyser även en ovanlig sårbarhet, ödmjukhet och nyfikenhet igenom i allt hon berättar. Denna kombination berättar om verkligt mod.

Ida kom till Málaga 1970. Ensam. Hon var 24 år, lång och blond. Hon ville bli diplomat, gick en internationell utbildning på Handelshögskolan i Köpenhamn och hade tagit en paus för att förbättra sin spanska. Precis som många av hennes elever efter henne, föll hon pladask för en attraktiv spanjor, en ”cordobés” nästan lika lång som hon själv. Men till skillnad från de flesta vars utlandsäventyr i ungdomen förblir en parentes, förvandlades Idas resa till en livslång karriär.

Tillsammans öppnade de språkskola i Francos Spanien. En dag kom polisen till skolan för att gripa Ida. Någon hade anmält henne och sagt att hon var där illegalt. Mitt framför lärare och elever kom Guardia Civil in och satte handklovar på Ida, som dock protesterade och till slut lyckades visa sin ”libro de familia” som bevis på att hon var gift och allt var i sin ordning. Hon släpptes fri.

Det är inte enda gången Ida ifrågasatts.
– Spanien var en diktatur och här bestämde männen. Fortfarande idag kan det komma folk och fråga efter chefen. Men i början var det värre, det kom in män på mitt kontor och bad att få tala med min pappa, med direktören. Det kunde omöjligt vara en kvinna.

När vi möts välkomnar Ida mig i skolans reception. I väskan har hon en några veckor gammal hundvalp. Hon berättar att hon nyligen fyllt år och fick en igelkott i födelsedagspresent. Hon bytte ut det stickiga husdjuret mot en ullig valp som håller henne vaken om nätterna. Ida återkommer flera gånger till frågan hur man kan få för sig att ge bort en igelkott i present. Det går förstås inte att förstå. Men så är det mesta med Ida ganska ovanligt. Det finns inget ”mainstream” överhuvudtaget med henne.

Då jag själv gick åtta månader på skolan åren 2003-2004, visar Ida mig entusiastiskt runt. Skolan är nämligen även ett hotell för eleverna och lite i taget har rummen renoverats, några av dem individuellt med hjälp av lokala konstnärer. Hela tiden plockar Ida vissna blommor, rättar till gardiner och pekar ut tavlor och andra tillhörigheter som är hennes privata. Skolan är ett hem. Under 15 år var den bokstavligen Idas hem och fortfarande är den hennes baby och livsverk.

Vi passerar personal, lärare, elever; en grupp norska tjejer och en samling utbytesstudenter från Stockholms universitet. Ida byter några ord med var och en, frågar hur de mår och hur det går. Det tar säkert en timme innan vi når cafét, där vi får med oss en kaffe och slår oss ned på terrassen med utsikt över Málagas berg.

Jag har en lista med frågor till Ida men ställer bara den första, ”hur började det?”. Sedan pratar hon i princip oavbrutet i en och en halvtimme och varvar berättelser och anekdoter från förr med reflektioner kring dagens situation och tankar kring undervisning, pedagogik och den speciella bubbla eleverna lever i när de är här. Ida håller med hjälp av Málagajournalisten Juan Area på att skriva sina memoarer och har många händelser färskt i minnet. Alltifrån exmannens 50 år gamla kärleksbrev till den traumatiska skilsmässan 20 år senare, som gav henne sömnlösa nätter på grund av en orättvis ekonomisk uppdelning av tillgångarna.

Ida hade inte tänkt sig varken att flytta till Spanien eller att driva business här. Hon hade aldrig varit i Spanien, men hade läst Hemingway och det var något med landet som lockade och drog. Hennes mamma såg en annons om en liten språkskola i Málaga.
– Jag kom hit i augusti 1970 och Málaga ”me conquistó”. Det var en helt annan värld.
Andra dagen lärde Ida känna sin blivande man och de blev störtförälskade.

Det fanns alltså en språkskola i Málaga?
– Ja, men den stängde året efter. Den visade sig vara illegal.
Chefen på skolan frågade om hon kunde hålla i några lektioner i spanska för en grupp danskar.
– Jag hade viss erfarenhet av undervisning hemifrån och tyckte om det. Om det är något du gillar, gör du det instinktivt bra.

Ida gör ett sidospår och börjar tala om skolans lärare.
– Vi letar alltid efter licensierade lärare men det är inte enbart titeln som gör den bästa läraren. Det är intresset, sättet att vara.
– Vi har lärare som har arbetat här från de gick ut universitetet tills de gick i pension. Ibland är det en fördel, ibland inte, men jag ser mest fördelar. Skolan blir en del av deras liv och det gör oss till en familj.

Ida beskriver Malaca Instituto som skola, hotell, restaurang, resebyrå, bokförlag, psykiatriker. Eleverna är just nu få och 80 procent av personalen är permitterad. Läget är kritiskt. Samtidigt har nog ingen tid varit bättre för dem som faktiskt kommer hit. Ingen trängsel och servicenivån är högre än någonsin. Som vanligt är svenskarna överrepresenterade men här finns också elever från Norge, Tyskland, Polen, Sydkorea och Kina.

Fram till millennieskiftet var Malaca Instituto den enda språkskolan i Málaga, förutom universitetet, som var studiemedelsberättigad. Sedan lättades reglerna upp och konkurrenterna blev fler.
– Vi hade praktiskt taget monopol i flera år men blev tvungna att dela på kakan. Vi har alltid haft ett annorlunda klientel jämfört med andra. Vi var och är fortfarande dyrare, för att vi erbjuder mer. Vi har värdesatt kvaliteten och det personliga bemötandet.

Skolan har vunnit utmärkelsen Study Travel Awards sex gånger, maximalt antal vilket gett dem en så kallad Super Star. Som mest har Malaca Instituto kommit upp i 260 elever samtidigt. Just nu har de ett 20-tal.

Ida berättar att de första eleverna var flygvärdinnor från SAS i Sverige, Norge och Danmark. Nu kommer svenskar bland annat tack vare ett utbyte med Stockholms universitet men svenskboomen var framför allt fram till 2000-2001.
– De var så många att jag var tvungen att hålla ett särskilt välkomsttal riktat till dem.
Det var blåögda, blonda, vackra, långa, attraktiva, naiva och med ett uns galenskap och längtan efter äventyr.

Ida minns en svår period i början av 2000-talet med en våldtäktsman som specialiserade sig på just svenska utländska elever.
– Det var fruktansvärt. Jag förlorade många elever på grund av honom. Det värsta har varit när jag behövt följa med till polisstationen, när de ringde mitt i natten från ett diskotek i Torremolinos…

Ida förklarade för nya elever vad de hade att vänta sig.
– Det fanns killar som ägnade sig åt att gå ut med den ena nordiska tjejen efter den andra. Ibland rånade de dem. Det underlättade inte att barerna ofta bjöd tjejer på gratis chupitos (shots).

Detta har delvis ändrat sig. Nu för tiden är eleverna självständigare, bättre förberedda, mindre naiva. För Málagaborna är inslaget av blonda snygga skandinaver inte längre lika exotiskt och uppseendeväckande och Ida insisterar på att Málaga är en säker stad.

Ida har tusen anekdoter som poppar upp en efter en, allteftersom vi pratar. Hon minns de första utflykterna med eleverna. Hur de första lördagen i månaden åkte till El Chorro, delade ut rödvin redan i bussen på vägen dit, lagade paella över öppen eld och gick den gamla Caminito del Rey.
– Jag har gått den nya nu och förstår inte hur vi vågade. Det ser fullständigt livsfarligt ut.

År 2011 tog Ida emot priset ”V Galardón VICTORIA” av Málagas kvinnliga företagarförening. Fem år senare valdes hon till årets företagare av Málaga kommun.
– Det verkar lätt men det har det inte varit, säger Ida allvarligt. Vi har varit på väg att gå under många gånger. Vi klarade oss både tack vare och trots mixen av min exmans och mina rakt motsatta personligheter. Han var den som vågade. Jag höll tillbaka och fick ordna upp kaoset i efterhand. Han var bipolär. Vi köpte denna mastodont till skola i hans euforiska fas utan att ha några pengar. Det var 1984.
Som mest hade de fyra skolor, en populär bar, ett bageri, ett diskotek, flera lanthus....

Så vad har varit det svåraste under dessa år?
– Min exman. I sin euforiska fas köpte han och när han sedan föll och såg verkligheten, gömde han sig eller försvann. Vi skiljde oss efter 20 år.

Ida fortsätter:
– Jag har varit alltför ansvarsfull hela mitt liv, ända sedan jag var barn.
Men hon är inte bitter.
– Det sägs att man växer med svårigheterna och jag har vuxit mycket, 185 centimeter.

Inför 2020 hade Malaca Instituto många grupper inbokade från Miami, Norge, Sverige, Italien, Tyskland och England. Det såg lovande ut, bättre än i fjol. Nu handlar det plötsligt om att överleva. Hur?
– Jag är pragmatisk och har alltid renoverat med egna medel, aldrig köpt dyra saker till mig själv. Jag kör samma Saab som för 15 år sedan.

Sparpengarna som Ida aldrig tidigare rört är nu slut och hon har tvingats ta ett banklån. Hon har några privata fastigheter som hon är beredd att sälja om hon måste.
– Men jag måste också sätta en gräns, hur länge ska jag vara kvar? Om detta pågår länge kan jag inte sälja allt jag har för att hålla igång skolan… men just nu vill jag fortsätta, fira 50 år och blicka framåt.

Vilka har varit de bästa ögonblicken?
– De är så många…

Ida tystnar och säger slutligen:
– Detta.

Hon hänvisar till att det precis passerat två japanska elever och på några minuter har de tillsammans bestämt att de ska ordna en asiatisk fest på skolan.
– Det är så häftigt. Utbytet och direktkontakten med elever från hela världen. Det vill jag fortsätta med.

Mer information:
https://www.malacainstituto.com