Nej, nu talar jag inte om en ny roman. Då när jag fantiserar vilt i mitt huvud, letar nya idéer, avlyssnar samtal helt ogenerat, utför research, läser på, ringer samtal, reser, googlar, skriver synopsis och så småningom en roman på sisådär 350 sidor. Det motsvarar i runda tal 500 000 tecken. Inga problem alls. Jag triggas av det och jag älskar det.

Nej, nu talar jag om en krönika i Sydkusten. 4 000 tecken. Kort och kärnfullt. Inga särskilda krav, men gärna koppling till Costa del sol. Tack Mats Björkman. Lätt som en plätt, eller hur.

Så vad är det då som gör att prestationsångesten slår till när man kommer nära något? Att skriva en roman för hela Sverige är inga problem, men att skriva en krönika för svenskarna på Solkusten är… väldigt intimt. Jag har bott här nu i lite drygt fem år. Jag har mött och lärt känna människor som bor och lever här nere, driver business, entreprenörer och skapande människor. Jag har engagerat mig i SWEA, i styrelse, programkommitté, modevisningar och allt annat som tillhör denna fantastiska organisation.

Jag har gått mil efter mil på stränderna, få strandpromenader kan mäta sig med vår här nere (enligt mig), tänk att den ska bli över 16 mil lång. Jag har njutit av pil-pil och calamares, besökt gränderna i gamla stan i Malaga, Marbella, Estepona… suttit på charmiga chiringuitos och blickat ut över havet med ett glas kallt rosé, vandrat och cyklat i bergen, besökt fantastiska bergsbyar, fyndat på marknader och åkt mil efter mil på kusten för att bara njuta av alla dramatiska vyer mellan berg och hav, mellan Europa och Afrika.
Jag älskar det. Allt.

Och det är bland annat om allt det jag vill skriva om, inget konstigt med det, men eftersom det känns som om ”alla” läser Sydkusten så blir jag (som sagt) lite skraj. Men så skärper jag mig. Kanske jag bara ska presentera mig här och nu till att börja med, så ni vet vem jag är?

Författare till skönlitterära romaner. Har gett ut fem (snart sex) verk sedan 2012. Glad, familjekär, nyfiken, otålig och snabb. För snabb ibland. Fort och fel får jag höra då och då. Men livet går fort och jag vill vara med i varje hörn. Mitt författarskap startade sent och innan dess var det PR, teve-produktion, film och reklam. Det måste hända saker, helst hela tiden. Samtidigt så älskar jag stillheten och tystnaden. Ensamheten. En stund i varje fall.

Mitt hem här kan likna mitt hem på västkusten. Dramatiska berg bakom och ett lika dramatiskt hav framför. Fast olika berg och olika hav. Och det är det som är poängen.
Olika. Att det inte ska bli vanligt, statiskt och samma. Olika miljöer, olika människor, olika bakgrunder, olika… allt. Så mycket man lär sig av att flytta, träffa nya människor och uppleva nya miljöer. Mina år i Bryssel, därefter Marbella, olika flytt inom Sverige.

Ibland har jag känt mig som en nomad, under en kort tid (sju år) flyttade jag sex gånger. Därefter lärde jag mig att aldrig mer säga ”här ska jag bo tills jag dör”. För man har ju ingen aning om vad framtiden har i beredskap, eller hur.

Sommaren ligger framför oss. För somliga en het vardag här, för andra en något svalare vardag i det som många kallar hemlandet. Jag har två hem: här och i Sverige. Jag åker hem oavsett vilket håll jag styr åt. Men i sommar är jag på den svalare breddgraden och njuter med min familj och jag vet att jag – vi – kommer längta hit ner lagom tills det är dags igen. Och då släpper jag min sjätte roman.

Njut, lev och fånga dagen!