I Stockholm är det minsann annorlunda. Där lever många i ensamhushåll och några barn som är med ute på krogen finns inte på kartan. Om dom vore det skulle det bli en orosanmälan till socialen. Hur ska man förstå sammanhållningen i de spanska familjerna och ensamlivet i många nordiska? Två historiker, Lars Trädgårdh och Henrik Berggren, som skrev boken Är svensken människa (2015) har studerat de reformer som ligger till grund för vårt välfärdssamhälle (barn- och äldreomsorg, A-kassa, sjukförsäkring, pensionssystem, föräldraförsäkring, särbeskattning med mera). De drar slutsatsen att reformerna syftat till att ge individen frihet från att vara beroende av andras välvilja. Man ska slippa ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och sjuka. Föräldrar ska slippa att bli låsta av att se till barnen så att man kan arbeta. Blir man arbetslös eller sjuk ska samhället finnas där och stötta upp. Ingen ska vara beroende av välgörenhet. Välfärdssamhället är fantastiskt och har gjort att vi kan känna trygghet. Men finns det en baksida på medaljen?

Hur ser det då ut i Spanien? Spanska mor- och farföräldrar är bäst i hela Europa på att ta hand om sina barnbarn. De ställer upp hur mycket som helst. De hämtar och lämnar på dagis och skola, eller tar själva hand om barnbarnen under dagen. Farmor eller mormor lagar dessutom lunchen till siestan. Under den ekonomiska krisen var det tack vare farmor och mormor som många familjer överlevde. En spansk arbetstagare har ofta mycket långa arbetsdagar. Har man längre pendelavstånd blir det inte aktuellt att åka hem, äta lunch och sova en skvätt. Många är borta från familjen upp till tolv timmar, med någon konstig dötid mitt på dagen som kallas siesta.

Kvinnorna är mindre ute i arbetslivet i Spanien men tycker ändå att det svårt att få det att gå ihop med barntillsyn. Allt detta har medfört att nativiteten sjunkit drastiskt. En spansk kvinna får 1,39 barn i genomsnitt (i Sverige 1,94). Och man gifter sig vid högre ålder och bor hemma längre. Sedan skilsmässolagen infördes 1981 har det blivit vanligare med familjekonstellationer som finns hos oss med dina, mina och våra barn, samkönade familjer och liknande. Tidigare gifte sig mannen och kvinnan för hela livet och fick en herrans massa barn. Preventivmedel är väl inte katolska kyrkans bästa gren.

Man kan säga att den spanska familjen är på väg mot den som finns i Sverige och i övriga Europa. Fortfarande verkar dock det sociala skyddsnätet inte vara lika utbyggt. 15 procent av de spanska familjerna med en yrkesarbetande lever under fattigdomsgränsen, vilket är sämst i Europa. I den spanska familjen är man fortfarande starkt beroende av varandra. Vad innebär det? Ja att livet präglas lite mer av nödvändighet än av frihet. Farmor och farfar kanske måste ställa upp. Men de verkar göra det med glädje. Och tänk om det också finns något bra med nödvändighet, något som vi kanske missat. Frihetsinskräkningen är kanske värd priset. Man kan få gemenskap i utbyte. Relationer går lite upp och ner men de består om man behöver varandra. När inte samhället rycker in får man lita till släkten eller klanen. Med för- och nackdelar.

I vårt självförverkligande och frihetstörstande samhälle ska en partner vara perfekt, annars får det vara. ”Jag klarar mig själv. Jag lever hellre ensam än med någon som inte lever upp till mina krav”. I kvinnofrigörelsens tecken har det också påpekats att kvinnor måste lämna sina skruttiga gubbar. Men tänk om man skiljer sig för lätt?
Många av oss nordbor som lever delar av året i Nerja säger att vi har mer kompisar här än hemma och att det är den goda gemenskapen som gör att vi trivs så bra. Den spanska modellen har kanske påverkat oss till att bli mer mänskliga.

Förnöjsamhet är en dygd heter det och det krävs lite förnöjsamhet för att hitta fram till det goda beroendet. För det är väl det som är målet, inte bara att klippa av oönskade bindningar. Eller som fotbollsfansen i Liverpool sjunger: You never walk alone.