När jag bokade vår resa i slutet av maj, såg allt så bra ut att jag i ett naivt infall av eufori, struntade i covidförsäkringar och rätt till ombokning. När vår resdag slutligen närmade sig var scenariot som bekant ett helt annat och min största rädsla var att resan av någon anledning skulle gå om intet i sista stund. På grund av något byråkratiskt fel eller att någon av oss plötsligt skulle få feber.

Jag är ju fullvaccinerad men Iván är sju år och har gått på sommarläger hela sommaren och konstigare saker har ju hänt. Han var dessutom rejält förkyld i över en vecka innan vi skulle åka.

SAS skickade ut ett så kallat Travel Safety-formulär som skulle fyllas i inför resan och där gick det bara att välja på svensk medborgare varpå inga krav ställdes på test eller vaccination, eller icke svensk medborgare, varpå man var tvungen att ladda upp bevis på test eller vaccination. Detta trots att det uttryckligen stod att barn under 18 år inte var inkluderade i detta krav.

Iván har ett spanskt pass, men jag kom bara runt det genom att fylla i att han är svensk medborgare. Det kan han ju visserligen betraktas vara via mig, men jag var ändå orolig att något skulle stöka till det vid incheckningen.

Jag köpte antigentester på apoteket och kvällen innan vi åkte, testade vi oss under ganska stor dramatik och tårar. Men vi var i alla fall negativa båda två. Min syster är halvvaccinerad och gravid, så att vi på något vis skulle smitta henne var för mig ett annat orosmoment.

Väl på flygplatsen gick allt som på räls. Överlag var det nog den smidigaste resan jag har gjort i mitt liv. Allt var så bra organiserat och jag kände aldrig att det var trångt eller stökigt. Planet var långt ifrån fullt varken dit eller hem och vi hade en tom sittplats bredvid oss. Det verkade vara så genomgående med några undantag. Dessutom fick vi gå av planet en rad i taget vilket alltid borde vara standard, istället för att 180 personer ska resa sig samtidigt, slita ut sitt bagage och försöka klämma sig ut ur planet simultant.

Den stora kulturkrocken mötte oss när vi landade och skulle ta först flygbuss och sedan tåg vidare mot Skövde. Min familj har ju pratat om att folk även i Sverige använder munskydd. De enda jag såg som gjorde det under våra dagar där, var dock personer som inte såg ut att ha svenskt ursprung. Iván tog lyckligt av sig sitt och efter bussresan åkte mitt också av. Jag föll för grupptrycket men kände mig ganska naken.

Jag insåg hur stor roll munskydden har i vardagen när det gäller att påminna en om vad som pågår. Iván var säker på att det inte fanns något virus i Sverige för det var ingenting omkring oss som tydde på det. Det gjorde det exempelvis svårare att få honom att tvätta händerna. Även jag upplevde det lite grand som en paus från pandemin. Vilket ju är lurigt och riskfyllt.

När vi skulle flyga hem stod en skylt utanför Landvetter att munskydd skulle vara på inne på terminalen. Med undantag för dem i säkerhetskontrollen, hade ingen i personalen munskydd. Det var visserligen nästan folktomt och mycket var stängt, men ändå mycket märkligt tycker jag. Konstigt var det också att vi inte en enda gång på Landvetter behövde visa våra pass.

I övrigt var Sverigeresan så klart oändligt mycket mer än resfeber och reflektioner kring pandemin. Den bestod av familj (!!!), kusinkärlek, sova i tält, 18 grader, hög klar luft och faktiskt sol i fem dagar, utflykter, skogspromenad, blåbärsplockning och kantareller, lösgodis, glass med hallon - och lakritssmak, uppfriskande bad i Vättern, långa promenader utan att svetten rann. En temperatur och en natur som kändes så snäll och lagom, jämfört med den brutala spanska sommaren.

Jag åker gärna till Sverige i augusti, då jag trivs som sämst i Spanien och eftersom skillnaden är som störst just då, till Sveriges fördel, brukar jag känna mig både vemodig och nostalgisk när jag måste lämna.

Men precis efter att vi åkt hem, byttes 18 grader och sol ut mot 14 grader och regn, på obestämd tid. Med en sakta nedåtgående temperatur och ett intågande mörker. Just nu är det visserligen precis vad jag längtar efter, men i ärlighetens namn är det inte så kul efter några dagar.

Den svenska sommarens slut är vemod för många. Men jag känner pirr. Det är nu årets bästa tid börjar. Den som varar från september till juni.