- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 29.01.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Kanske ska jag först och främst göra klart direkt så ingen missförstår temat på detta inlägg och får felaktiga förväntningar, att jag är verkligen ingen bilfantast och jag kan absolut ingenting om bilar mer än att jag är en helt okej förare som dessutom blivit en fena på fickparkering. Hur överlever man annars här? Men efter att enbart ha ägt skruttbilar och därefter fått låna min sambos bilar under en period, drogs jag för fem år sedan in i leasingträsket.

Eller jag vet faktiskt inte varför jag skulle kalla det för träsk när jag i själva verket anser att det är ett rent paradis. Efter att ha leasat i flera år kan jag egentligen inte förstå varför någon skulle välja att inte göra det. Nåväl, vi får väl se om jag lockar fram några kommentarer kring den frågan.

Men som mäklare måste man ju ha en bekväm och snygg bil. Bilen är det viktigaste verktyget för att kunna utföra jobbet, den måste vara representativ och den måste gå att lita på, alltid. Leasing innebär noll huvudvärk kring plötsliga problem och utgifter. Och så får man ju köra en sprillans ny bil. Min första leasingbil var en Kia Sportage. Tiden gick ut i mars 2021 och eftersom jag just då jobbade hemifrån, hade lämnat mäklaryrket och endast körde sonen fram och tillbaka till skolan samt på en och annan utflykt, var det inte försvarbart att byta till något liknande.

Efter en del vånda blev det den billigaste långtidshyran som fanns på marknaden, en metallicblå Fiat 500. Våndan handlade mest om att den var så liten och jag tycker om stora bilar. Framför allt tycker jag om att sitta högt. Sedan hade den bara två dörrar. Men den var billig och jag kände mig stolt över att jag till slut tog ett beslut baserat på ekonomin och inte något märkligt komplex. Den var dessutom söt. Men jag kämpade med detta mentalt då jag kunde köpa att köra en cool bil, men helst inte ville förknippas med en söt liten bil.

Den var, ska jag erkänna, större invändigt än jag hade trott. Men så fort det stod klart att jag skulle återvända till mäklaryrket, insåg jag att den där bilen skulle behöva bytas ut. Till skillnad från mäklarna i Sverige kör vi nämligen runt våra kunder ganska mycket. En del är långa, andra är gamla och några är många, det vill säga en hel familj. Så en Fiat 500 var inte det mest praktiska.

Jag sköt på det ett tag. Det var ju inte så att jag från dag ett med nya firman, körde runt tvåbarnsfamiljer på hela kusten. Men det hände att jag hade svenska par med långa ben som liksom fick veckla in sig i baksätet och veckla ut sig för varje visning. Det funkade att skratta lite åt det, för snart skulle jag ju byta. Något som visade sig vara enklare sagt än gjort.

Första gången jag talade med hyrbilsfirman sade de helt sonika att det inte gick att byta upp sig. Jag var tvungen att bryta pågående kontrakt och sedan ansöka om en ny bil. Om jag ville kunde jag få en offert på att bryta kontraktet. Ja tack, sade jag. Och fick en offert på drygt 3.000 euro för en bil som kostade mig 229 euro i månaden inklusive moms. Jag förstod inte riktigt poängen med att i så fall lämna tillbaka den.

Till saken hör att jag inte hyrde bilen direkt från finansiären utan det fanns en förmedlare emellan. Nästa gång jag ringde för att försäkra mig att det inte fanns någon annan utväg, jag ville ju trots allt byta upp mig till en dyrare produkt, visade det sig att det faktiskt fanns en möjlighet att låta dem leta upp en ny kund till min bil och för “endast” tre månadshyror skulle de fixa bytet åt mig. Det var i alla fall betydligt bättre än 3.000 euro och jag sade ja och skrev på ett kontrakt. Det innebar att jag inte fick köra min bil mer än ett ganska begränsat antal kilometer fram tills jag oklart datum skulle lämna den ifrån mig.

För att kunna fungera blev jag ganska snabbt tvungen att hyra en annan bil på långtid. Något som inte alls var särskilt enkelt i höstas när turismen ändå var igång men hyrbilsfirmorna gjort sig av med en stor del av sin flotta och inte kunde köpa nya bilar på grund av komponentbrist. Jag hittade till slut en firma i stil med “rent a wreck” som gav mig en skrothög för 400 euro i månaden. Samma pris jag betalat för min fina Kia Sportage som jag lämnat i mars.

Vid det här laget hade jag alltså två bilar, varav den ena fick jag inte köra. Dessutom var jag på god väg att att beställa en ny, större bil, vilket också visade sig vara lättare sagt än gjort med anledning av ovanstående.

Medan min metallicblå Fiat 500 stod parkerad på min p-plats, körde jag runt i en svart Kia Picanto som lät som om den skulle falla i tusen bitar varje gång jag körde över ett gupp. Dessutom var det den jag fick inbrott i och blev bestulen på min MacBook och det är väl orättvist att skylla det på bilen, men låssystemet lämnade minst sagt mycket att önska. Efter inbrottet gick det dessutom bara att öppna förardörren inifrån. Sista månaden före jul fick jag en Fiat Panda som kändes som lyx i jämförelse.

Men jösses vad jag saknade att köra en ny bil som man inte måste känna dragläget som sin egen ficka för att slippa ständiga motorstopp och dessutom ett stort antal gånger börja rulla bakåt till Iváns stora förskräckelse. Benalmádena är backigt…

Min nya bil skulle komma veckan före jul. Det gjorde den inte. Men när jag lämnade in Fiat Pandan på flygplatsen och vi åkte till Sverige, kändes det ändå perfekt att veta att lagom till hemkomsten skulle ju den nya bilen vänta på oss. Så blev det inte. Jag fick meddelande efter meddelande som talade om att bilen var på väg, men inte när den skulle komma fram.

En vecka efter vi kom tillbaka till Spanien klarade jag mig utan bil. Jag var fortfarande mer eller mindre julledig och jag och min kompis som var på besök gick många steg dagligen, till havet, till mataffären, tog tåget till Málaga och bussen till Mijas Pueblo. Det var fint och gick mycket bra. Men sedan var jag tvungen att börja jobba och någon bil hade jag fortfarande inte. Så jag fick hyra en till.

Denna gång fick jag en riktigt fancy Nissan Note som man faktiskt öppnade med fjärrkontroll. Men efter ett tag insåg jag att inredningen även i denna höll på att falla i bitar. Man undrar vad folk sysslar med när de hyr bilar…

Efter ytterligare en vecka kom så till sist min nya Kia Sportage. Identisk med den jag lämnat ifrån mig nio månader tidigare. Den var ren och luktade ny. Lyckan var total och jag njuter enormt av allt vad det innebär att ha en ny bil. Av vem jag blir.

Carin som kör runt i en liten söt bil eller i en skramlande skrotbil är två helt andra personer än Carin som kör runt i en stor, ny bil. Jag känner mig samlad och lyckosam. Dessutom klickar jag väldigt bra med just den här bilen och känner mig både hemma och avslappnad. En mycket bra kombo. Nu är jag på riktigt redo för 2022.