- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 28.06.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Jag älskar att få post. Rolig post. Sådan kommer framför allt från moster i Sverige, som går till biblioteket där hon bor och klipper ut artiklar, dödsannonser och annat av värde ur min lokaltidning, urklipp som hon sedan postar i ett tjockt kuvert tillsammans med lite godis. Min brors finska svärmor, som jag aldrig har träffat, skickar roliga paket till jul och barnens födelsedagar, fina hemstickade presenter, finskt godis, böcker och brev. Roliga paket kommer också från min bror, i alla fall sedan han gifte sig med sin finska fru. Kort och paket kan också komma från hemtrakten i Sverige.

Ibland behöver jag ordna post till mig själv, då skickar jag efter svenska godsaker från en butik, och en eller två gånger om året skickar jag efter ett ordentligt bokpaket med svenska böcker. Det är en högtidsstund att packa upp ett sådant paket, särskilt när det har gått flera år sedan senaste Sverigebesöket. Att hålla i de svenska böckerna, som några veckor tidigare befann sig i Sverige…

När man bor på ett litet ställe får man en relation till sin brevbärare. I Aracena var det alltid en barsk tjej med långt blont hår i en tofs som kom fräsande med posten på sin motorcykel. Jag var lite rädd för henne, hon blev alltid så arg på mig när jag dröjde med att öppna dörren. Och hon tyckte alltid att jag dröjde. Jag förklarade att jag satt och jobbade på övervåningen, det tar ändå en liten stund att springa ner för trappan, men husets trappa var aldrig ett giltigt skäl till att hon fick vänta. Ännu värre var det när jag behövde leta fram legitimationen.

Sedan flyttade vi till vår nuvarande lilla by, och fick en ny brevbärare. Han gör inte mycket väsen av sig, skjuter breven under dörren bara, knackar försynt på om det är ett rekommenderat brev eller paket. Men det var en gång som han knackade på dörren utan att ha någon post med sig. Han ville istället ha något – av mig.

Den här historien börjar med ett paket, som skickades till England. Paketet hade för lite porto så det sändes tillbaka. Problemet var bara att det inte stod någon avsändare på paketet, så det hamnade i Aracena, på huvudpostkontoret här i bergen, varifrån det hade skickats. Men vem var det egentligen som hade skickat paketet? Ingen visste. Postkontoret har hand om både stadens post och posten i varenda liten by på flera mils radie, och här i bergen är småbyarna många. Så paketet blev liggande på postkontoret.

Men en dag fick en av brevbärarna syn på paketet. Och han kände igen handstilen på det! Den tillhörde en kvinna som han delat ut post till i många år, i en by 23 kilometer bort. Olyckligtvis hade kvinnan flyttat, och han visste inte var hon befann sig nu. Och det var där jag kom in i bilden. Jag bor nämligen i huset som kvinnan med det engelska paketet bodde i tidigare. Brevbäraren kom helt enkelt förbi för att be mig om hennes telefonnummer, för att han skulle kunna meddela att hennes paket kommit tillbaka från England eftersom det hade för lite porto.