Kapitäler i Spanien döljer vikingamysterier

PREMIUM Två medeltida kyrkor i Burgos, Santa María de Fuente Úrbel och Santa María de Siones, rymmer vad som beskrivs som en unik konsthistorisk gåta. På kapitälerna i dessa byggnader finns skulpturer med scener som verkar skildra motiv från nordisk mytologi – något som saknar motsvarighet i den europeiska romanska konsten.

Det mest iögonfallande motivet finns i kyrkan i Fuente Úrbel. Skulpturen visar en man i arbete i vad som verkar vara en smedja. Han använder stora tänger för att hålla fast ett föremål medan en annan figur höjer en hammare för att slå på det. Intill dem syns en stor fågel, som både hackar på föremålet och samtidigt bajsar i en behållare. I Santa María de Siones finns en liknande skulptur, dock delvis skadad, där en fågel också interagerar med ett föremål som hålls fast av en person.

Forskaren Pedro Luis Huerta, specialiserad på romansk konst och intervjuad av Diario de Burgos, har analyserat dessa ovanliga bilder och kopplar dem till Didrikssagan, en medeltida berättelse av germanskt ursprung. Den handlar om den ostrogotiske kungen Teoderik den store och innehåller en episod där den legendariske smeden Wieland (även känd som Valand eller Wayland) skapar ett svärd med en ovanlig metod.

I berättelsen smider Wieland först en klinga men anser att den inte håller måttet. För att förbättra kvaliteten mal han ner svärdet till pulver, blandar det med mjöl och matar svältfödda fåglar med blandningen. När fåglarna sedan bajsar ut det järn de har förtärt, samlar smeden in avföringen, tvättar den och utvinner ren metall. Med detta material skapar han en ny klinga, som blir ett av historiens mest mytomspunna svärd – Mimung.

Hur denna berättelse skulle ha hittat sin väg till två kyrkor i Burgos är ett mysterium. Ingen annan känd romansk kyrkokonst i Europa avbildar denna scen, vilket gör kapitälerna unika. Det enda kända föremålet som tidigare har skildrat denna saga är Franks Casket, ett relikskrin från 700-talet som finns i British Museum i London.

En alternativ tolkning av skulpturerna är att de är kopplade till en medeltida legend om strutsens förmåga att smälta ner järn i sin mage. Denna tro var spridd i både Europa och Mellanöstern under medeltiden och återfinns i flera så kallade bestiarier, där strutsen ibland avbildas med en hästsko eller en spik i näbben.

Tron på att djurets matsmältningssystem kunde påverka metaller var så utbredd att flera historiska experiment genomfördes för att testa fenomenet. På 800-talet beskrivs i arabisk litteratur ett försök där en struts matades med glödande järnbitar och saxar, vilket ledde till att djuret dog. På 1300-talet hävdade den muslimske författaren Muhammad Ibn Mangli att svärd som smiddes med järn från strutsars avföring blir praktiskt taget oförstörbara.

Denna idé överlevde in i den moderna eran och på 1930-talet genomförde tyska metallurger experiment där järnpulver blandades med fågelavföring. De upptäckte att processen ökade järnets kolhalt och bidrog till nitrering, vilket kunde göra materialet hårdare. Senare tester på 1950-talet undersökte fenomenet vidare, men resultaten blev aldrig entydiga.

Frågan kvarstår: varför finns dessa motiv i just dessa två kyrkor i Burgos? Hur nådde en nordisk legend eller en österländsk myt en avlägsen del av den Iberiska halvön under medeltiden? Och framför allt – vilken betydelse hade dessa skulpturer för de människor som en gång lät resa dem? Svaret förblir dolt i historiens dunkel.

Mats Björkman Sydkusten