Vårt behov av kriser

PREMIUM BENGT SÄNDH I slutet av 50-talet gifte sig min mor med en fransk student som var två år äldre än jag. Han hette Jacques Macau och var en mycket bildad yngling. Jacques talade sju språk och pluggade norska, grekiska och finska samtidigt. Han nekades uppehållstillstånd i Sverige för att det stod stämplat ett rött K i hans pass. Kommunist alltså.

Efter att ha nekats vistelse i Sverige stack Jaques till Norge och fick jobb på Ullevåls sjukhus i Oslo som bärare, varpå mamma for dit och gifte sig med honom och på så sätt fick hon dubbelt medborgarskap. Plötsligt var hon fransyska innan hon satt sin fot i Frankrike. Han blev svensk och fick jobb som lärare på Sveaplans flickskola.

Vid denna tid talades det mycket om att vi svenskar var så stela.
– Det beror på att ni aldrig haft krig, sa Jack. – Men när vi i Frankrike satt trångt packade i skyddsrum där väggarna skakade av bomber så slutade vi att titulera varandra.

Jag tänkte mycket på detta och jag har minnen av den kris som rådde under Andra världskriget. Jag hade just fyllt sju år vid fredsslutet. Även om vi klarade oss helskinnade och tjänat stora pengar på kriget så var det kristid även i vårt land. Vi hade brist på massor av varor, allt från kläder till en lång rad mindre nyttiga livsmedel. Många tyckte väl att kafferansoneringen var värst.

Det mesta var ransonerat. Men även detta var av godo. Nutritionisterna, det vill säga näringsfysiologerna, är eniga om att vi vid denna tid åt den allra nyttigaste födan. Kött, smör och socker var ransonerat medan vi hade gott om fisk utmed kusterna och i landets tusentals sjöar.

Krisen förde oss samman. Vi blev tvingade att be grannen om hjälp med diverse. Man bytte ransoneringskort med grannarna och jag minns att någon lyckades låna en liten gengasbil där vi trängde ihop oss, fem vuxna och två barn, för att fara fyra mil utanför stan där vi plockade bär från morgon till kväll en söndag. Man hjälpte varandra och folkgemenskapen frodades.

I början av 60-talet fick min dåvarande fru och jag en dotter och en liten lägenhet i nybyggda förorten Hagsätra, en mil söder om Stockholms innerstad. Trettiotusen människor från alla delar av landet bodde plötsligt i en förort där nästan ingen kände någon av grannarna. Alla var uppryckta från sin lantliga mylla och placerade i en liten kruka tillsammans med främlingar. Det gick år innan man vågade nicka lite åt grannen som man mötte på väg mellan bostaden och tunnelbanan. Trettiotusen människor hade ingen att umgås med. Något år senare var Hagsätra Sveriges barnrikaste område och tacka för det. Det fanns ju ingenting annat att göra.

Hagsätra var slutstation på tunnelbanan. När jag var på väg hem från jobbet i stan och gick ner för trappan i T-banestationen stod en liten fet man i 40-årsåldern och delade ut små lappar. Jag fick aldrig någon lapp då han bara gav dem till damer. Så såg jag en ung kvinna som bara slängde en blick på lappen och slängde den ifrån sig. Jag plockade upp den och läste. ”Rune Persson. Amatörgynekolog. Tidsbeställning och telefonnummer.” Han hade hittat på ett eget sätt att söka kontakt.

Denna trista tillvaro löstes av en grävmaskinist som var en riktig klantskalle. Han lyckades krossa stora vattenledningen så att hela förorten torrlades. Tänk dig ett hem utan tillgång till vatten. På den tiden fanns heller inget flaskvatten i butikerna. Stockholms stad började köra ut stora tankbilar till torget där vi kunde hämta vårt vatten under de dagar ledningen reparerades.

Var man än tittade sprang folk med en eller två färgglada plasthinkar och andra behållare. Snart stod vi i en lång kö bakom tankbilen och tvingades tala med varandra. En liten gumma med en röd hink, en man med en blå och en grön hink, en nybliven mamma med en röd plasthink och så vidare. Det kunde ta en bra stund innan man fick sina hinkar fyllda och det var bara bra. När vi stod där så knöt vi kontakter med varandra.

En del var sura över situationen och gnällde medan andra såg det komiska och blev skojfriska. Samtidigt uppstod en känsla av gemenskap. En känsla som vi länge saknat. Så hjälpte man varandra med att bära hinkar och när man kom till någons hem så bjöds det på en kopp kaffe.

Efter fyra dygn av vattenstopp hade det knutits åtskilliga vänskapsband och grävmaskinisten, tycker jag, att vi borde hylla. Han borde få stå staty på Hagsätra torg. Det är inte för sent.

Bengt Sändh