Flytt på rekordtid
16 jul 2025 | 04:00PREMIUM ANNIKA ELWING Jag tror att en sådan grej, som att avveckla ett liv i ett land och flytta till ett annat, är något som många planerar ett år i förväg, eller kanske ett halvår. Åtminstone några månader. Det är nog klokt. Så gjorde inte vi.
Jag hade fått jobberbjudande på tolv månader i Sverige, sambon kunde ta tjänstledigt, elvaåringen var sugen på att byta skola och sexåringen hade just fått diabetes men ingen möjlighet till insulinpump i Andalusien. Beslutet var fattat. Vi skulle flytta till Sverige.
Egentligen skulle jag redan ha befunnit mig i Sverige för ett sommarvikariat. Det hade jag fått avstå ifrån på grund av dotterns sjukhusvistelse, men efter två veckors semester skulle jag gå på nästa jobbperiod den 30 juni, och då behövde jag verkligen vara på plats. Alltså hade vi mindre än en månad på oss att lämna huset som vi bott i de senaste fyra åren. Huset som var fullt av våra saker eftersom vi flyttat dit i tron att vi skulle få köpa det och stanna precis så länge vi själva önskade. Där fanns till och med mina saker från föräldrahemmet i Sverige, allt det jag velat spara efter att mina föräldrar gått bort. Det var alltså en hel del att gå igenom.
Att flytta är alltid tufft. Det blev inte lättare av att sambon var sänkt av en sedan länge uppbyggd stress och nu dotterns diabetesdiagnos. De första dagarna efter flickans sjukhusvistelse var han sängliggande. Han sov och sov och kom bara upp ur sängen när han behövde ge dottern insulin, eftersom jag med min nålfobi inte kunde det. En enda gång hade jag försökt, när dottern bett att jag skulle göra det. Hon skrek av smärta och båda var vi tagna efteråt. Det blev inga fler försök.
När sambon börjat repa sig och jag försiktigt påminde om att vi behövde påbörja flytten, att det snart bara var tre veckor kvar, fick han energi.
Huset förvandlades till kaos. Jag åkte runt till matbutikerna och hämtade kartonger. Stora brödkartonger finns alltid tillgängligt, värre var det med mindre kartonger till böcker, och böcker hade vi i mängder.
Ett par goda vänner hjälpte oss att packa och passa barn medan vi rensade och slängde, men det allra mesta behövde vi ju göra själva. Vi la undan det viktigaste att ta med till Sverige; personliga saker, kläder och köksgrejer. Samtidigt packade vi allt som skulle magasineras. Vi slängde säck efter säck med sådant som bara ställts upp på vinden med avsikten att det skulle gås igenom så småningom. Det var så mycket!
Längs väggarna tornade kartonger upp, golvytan blev allt mindre. Huset var inte mysigt längre.
Parallellt med packningen fanns det mycket annat att göra. Söka boende i Sverige, söka skola till barnen, söka diabetesteam till yngsta dottern i Sverige, få intyg av hennes och min egen diabetesläkare, ansöka om SFI, rabies-vaccinera djuren och anmäla att de skulle föras in i Sverige. Skaffa en särskild bur till katten. Hitta magasinering för saker och möbler, hitta ledig flyttfirma som inte var uppbokad till mitten av juli.
Vi behövde göra adressändring i Spanien, jag behövde pausa mitt företag, kolla bilförsäkring, sälja lilla bilen, laga en djup reva, säkerhetsbälte, lås och luftkonditionering i Volvon samt besiktiga den. Det här blev nästan det värsta. Det fanns få tider för besiktning, och bilmekanikern hade inte tid att ens titta på luftkonditioneringen förrän en vecka senare. Han lovade att själv ta med bilen till besiktningen, och vi är övertygade att den gick igenom bara för att mekanikern känner bilbesiktarna, för den morgonen hade han knappt påbörjat reparationer och servicejobben.
Sambon fick allt fler bekymmersrynkor, han log inte längre. Han är inom autismspektrat, och förändringar påverkar honom mycket. Snart började han känna av en kraftig smärta i magtrakten. Han hade svårt att jobba på grund av den. Jag sökte på nätet om det är sant att man kan få magsår på grund av stress, oroade mig för sambon som var sängliggande igen och bad tyst att skulle hålla ihop fram till juli månad. Läkaren skrev ut kraftiga sömntabletter åt honom för att han skulle sova ordentligt på nätterna, och med dem minskade värken i magen.
Jag tittade avundsjukt på sömntabletterna. Jag ville också ha en tablett och sova hela natten. I stället var jag nu ensam ansvarig för sexåringen, vars blodprovsmätare larmade gång på gång nätterna igenom, på grund av antingen för högt eller för lågt blodsocker.
Men det var inte bara stressen över flytten som tyngde sambon. Han var med på att vi skulle flytta, att testa livet i Sverige, vi hade pratat i många år om det. Men det var inte lätt för honom. En eftermiddag sa han vad det var han gick och tänkte på.
– Jag är orolig. Ni kommer att vilja stanna i Sverige. Men jag är tvungen att åka tillbaka efter ett år och jobba, även om jag måste åka ensam! Jag kan inte förlora mitt jobb!
Jag vill inte flytta tillbaka till Spanien om ett år. Min förhoppning är att barnen och sambon ska trivas så bra att de också vill stanna.
– Om det inte funkar flyttar vi tillbaka, alla fyra. Vi ska inte splittra familjen. Men tänk om du trivs så bra, och får jobb, så du inte vill åka tillbaka till Spanien? Det kan ju också hända.
Flyttdatumet närmade sig och det var så mycket kvar att göra. Som vi kämpade!
Jag fick till slut tag i en flyttfirma i Huelva som var tillgänglig. Hutlöst dyr, men det var inget att välja på.
Dagen innan de skulle komma packade jag kartonger till långt in på natten, ändå blev jag inte klar. Sju personer kom i två bilar och började langa lådor mellan varandra samtidigt som ett par vänner på plats tejpade ytterligare flyttlådor.
Kartongerna på vinden släppte flyttkillarna ned genom fönstret. Det gick i en rasande fart! Så fort att de fick med sig flera av lådorna som vi skulle ha tagit med till Sverige, bland dem alla våra kökssaker som nu är försvunna i förrådet.
Jag hade dåligt samvete över att det var så många grejer, och att de behövde bära upp allt, inklusive kylskåp och tvättmaskin, tre våningar utan hiss, mitt i värsta junihettan. Jag hjälpte till med det lilla jag kunde, försökte att inte vara i vägen och köpte iskall läsk till dem.
Efteråt tog jag med barnen till Mercadona där vi träffade sambon som just slutat jobbet. Jag vet inte hur många måltider vi åt på Mercadona under juni månad, det fanns ingen tid att laga mat.
Vi åkte tillbaka till huset. Kartongerna var borta, men det låg småsaker överallt. Det vi skulle ta med oss, och det vi inte hunnit packa. Jag stoppade ner det sista i resväskan och gick ut och tog avsked av trädgården. Strök handen mot citronträdet, tittade till favoritplommonträdet, fikonträdet och mandarinträdet som belönat oss med så mycket frukt sedan vi räddat det ur björnbärssnåret. Kryddväxterna och rosorna. Nu skulle allt vissna. Det var osannolikt att ägaren skulle vattna träden och växterna efter att vi flyttat ut.
Det var min sista kväll i Spanien. Några vänner hade jag hunnit ta avsked av, många hade det inte funnits tid till. Tidigt morgonen därpå skulle jag flyga till Sverige. Sambon hade ett par dagar kvar på jobbet, och skulle avsluta flytten på egen hand. När han och barnen kunde komma efter berodde på när bilen skulle bli färdig på verkstaden. Själv skulle jag försöka hitta bostad åt oss, och börja jobba.
|
Annika Elwing |
Kommentarer