Tumult i Rättvik

PREMIUM BENGT SÄNDH Det var år 1968. Vi for på valturné med Socialdemokraterna genom Norrland. Vi hade en sprillans ny lastbil vars flak var våran scen. Monica Nielsen och tre musiker for i en bil och i en andra bil åkte förutom chauffören Finn Zetterholm jag och huvudtalaren, som var statsråd som Camilla Odhnof, Kjell Olof Feldt eller Olof Palme som då var utbildningsminister. Några dagar hade vi partisekreterare Sten Anderson. Feldt var lite högdragen och tystlåten men de övriga var det riktigt roligt att slänga käft med. Nu när vi närmade oss Rättvik så var det Palme som skulle tala.

I Rättvik hängde det på ett mandat. Det var en kvinna i 30-årsåldern som man gärna ville ha in i riksdagen. Hennes namn har jag glömt. Man sköt till alla resurser och kallade det hela för Dalatinget, vilket innebar att det var fri entré i folkparken en hel helg. På stora scenen skulle en blåsorkester inleda med ett par marscher och därpå skulle bygdens son Rune Lindström läsa ett par dikter. Monica skulle köra sitt program där hon berättade om Joe Hill och sjunga ett par av hans sånger. Därpå skulle Finn och jag köra vårt program innan Palme talade.

Det fanns även en mindre scen i parken där vår kollega Fred Åkerström skulle sjunga och den lokala riksdagskandidaten tala.

När Finn och jag kom in i logen bakom stora scenen mötte vi en mycket bakfull Rune Lindström (Himlaspelets skapare) som var nära sammanbrott och undrade om vi inte hade något brännvin. Jag gick till bilen där jag hade en flaska av Systembolagets Bäska droppar. Jag fyllde ett helt dricksglas som Rune sörplade i sig direkt och strax blev han kavat igen.

Nästa gång vi gick över scenen hade vi våra musiker med oss och en av dem var den store batteristen Egil Johansen. Här låg nu blåsorkesterns alla instrument utlagda på scenen där varje blåsare skulle stå. Egil tog upp ett horn och såg att noterna satt fast på en liten klämma och var nedtecknade med blyerts. Han fick tag på en blyertspenna och gick runt bland de olika instrumenten och la till ett litet b-förtecken här och ett plusförtecken där. Det är tecken som visar att en ton skall höjas eller sänkas ett halvt tonsteg. En stund senare när orkestern anlänt och intagits sina platser. Sa Egil:
– Kom grabbar, nu skall vi spisa.

Vi stod lite på sidan om publiken under ett par björkar. Orkestern lät riktigt bra från början, men en bit in i konserten kom en illande falsk ton från en trumpet. En halvton för högt och strax därpå kom en för låg ton från en dragbasun. Dirigenten hoppade till och såg mycket irriterad ut. Det kom ytterligare några falska toner och dirigenten var nära sammanbrott. Vi under björken skrattade så vi hade kramp. Usch så elaka vi var, men jag skyller allt på Egil.

Under denna valrörelse ansåg Socialdemokraterna att de behövde en martyr och sådana är mycket sällsynta i den svenska idyllen. Men så dammade man av Joe Hill och vem var då det?

Hans riktiga namn var Joel Emanuel Hägglund och han var född i Gävle. Han flyttade till USA, blev syndikalist och fackföreningsman och skrev ett antal socialistiska sånger som blev mycket populära. Joe blev falskeligen åtalad för mord och avrättades 1915. Alltså martyr.

En annan svensk man som också flyttade till USA hette Hultman och var frireligiös. Han skrev ett antal häften som kallades ”Hultmans solskenssånger”. Dessa översattes även till svenska och sjöngs flitigt i svenska frikyrkor. Problemet var bara att Joe Hill och Hultman skrev sina texter till samma fria melodier där ingen kände upphovsmännen. Detta skulle nu bli ett stort problem på Socialdemokraternas Dalating i Rättvik.

Fred Åkerström klev upp på lilla scenen och sjöng några socialistiska sånger av Joe Hill och strax därpå äntrade den kvinnliga riksdagskandidaten upp för att valtala. Nu finns det inom Socialdemokratin en grupp religiösa sossar som kallar sig Broderskapsrörelsen och en av dess kvinnliga medlemmar fanns i publiken. Hon var obildad och fly förbannad och skrek:
– Tycker du inte det är olämpligt att Åkerström sjunger sådana sånger till religiösa melodier?
Den lika obildade riksdagskandidaten höll med henne och utbrast:
– Jo, det tycker jag verkligen!

Detta hörde Fred Åkerström, som alltid saknade stubin. Han fick ett raseriutbrott och vrålade:
– Jag avbryter hela turnén!!! Sedan satte han sig i en folkvagn och for iväg upp till Lerdals-höjdens hotell där han var inkvarterad. De unga SSU-medlemmar som engagerat honom kom till mig och Finn.
– Han tänker avbryta hela turnén. Ni som känner honom. Vad skall vi göra?
– Ta med kärringen upp till hotellet så han får skälla ut henne, föreslog jag.

Nu hade Olof Palme äntrat scenen där han desavouerade riksdagskandidaten och tog Fred i försvar och förklarade vad Joe Hills sånger var.

När Finn och jag tillsammans anlände till hotellet satt Fred där med sin andra bamsegrogg i näven omgiven av tre SSU:are. Värt att veta här är att Fred hade en fruktansvärt stark röst.
Så anlände då den stackars riksdagskandidaten och gick fram till Fred:
– Jo, jag hade fel och jag skall be dig om förlåtelse:
– DJÄVLA FÖRRÄDARE!!! vrålade Fred så pormaskarna kröp ut ur sina hålor på damen, som sprang ut i korridoren och stortjöt.

Finn och jag samt ett antal SSU:are lyckades till slut mäkla fred och försoning. Kvällen fortsatte under lugna trivsamma former. De flesta gick och la sig på sina rum men jag fick för mig att jag skulle ta en lång nattlig promenad och bese Rättvik.

Jag anlände till hotellet någon gång mellan två och tre och när jag rundade ett hörn på väg mot mitt rum så öppnades en dörr lite på glänt och en man tittade ut för att snabbt stänga igen. Så förstod han att jag hade sett honom, så då klev han ut och fattade tag i min högra arm.
– Bengt, för tusan, inte ett ord om det här, kan du lova mig.
– Självklart svarade jag.
– Inte ett ord!
– Nej, jag lovar, svarade jag.
– Jag litar på dej!

Det löftet har jag hållit stenhårt ända tills nu, när alla berörda parter är borta. Mannen som kom ut ur rummet var Olof Palme och i rummet bodde Monica Nielsen.

Jag vet också att de två träffades åtskilliga gånger i hennes hem i Vita Bergen.

Det är bara gulligt, tycker jag.

Bengt Sändh