En pinsam anekdot

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Vissa händelser håller man helst för sig själv. De där, när man kanske beter sig lite grand som ett barn, eller som sammanfattar några av ens sämsta sidor och mest skämmiga egenskaper. Men att berätta om dem kan vara både terapeutiskt och generöst gentemot andra. Idag tänkte jag dela en sådan berättelse.

La Ruina är en show där både publik och särskilda gäster delar med sig av sina mest pinsamma anekdoter inför alla: den där gången när ens partner gjorde slut via WhatsApp, när man somnade under ett viktigt möte, ett missförstånd med en taxichaufför… Den där typiska historien som vännerna alltid ber en att berätta vid middagar. I La Ruina skrattar vi – absolut – men på något sätt blir det också som gruppterapi när vi inser att vi alla bär på en liten förlorare inom oss. Komikerna och manusförfattarna Ignasi Taltavull & Tomàs Fuentes leder showen, tillsammans med en gäst som hjälper till att kommentera kvällens anekdoter.

Så beskrivs den spanska podden La Ruina. Ni som följer mig regelbundet vet att jag inledde året med starkt fokus just på spanska poddar. Dels för att utveckla min spanska vokabulär, dels som ett nytt sätt att följa med mer i den spanska kulturen, i ett brett perspektiv. Med det som bakgrund skulle man kunna tycka att det var både fint och passande att min spanska väninna MJ, lite som från ingenstans, gav mig två biljetter till ovanstående livepodd i Granada förra lördagen. Hon visste dock inte om att jag börjat lyssna på spanska poddar så det hela var en ren tillfällighet. Hon gav det som en överraskning till mig och min kille som inledningsvis var på.

Jag vill inte låta otacksam, men jag misstänker att det nog var så att MJ hade köpt biljetterna till sig själv och sedan insett att hon inte kunde gå. Egentligen spelar det kanske ingen roll, det var ju snällt ändå, men det fick ändå viss betydelse för händelseförloppet och förstärkte min känsla av att vara gisslan i den situation jag allt värre skulle trassla in mig i.

Livepodden hölls i kongresspalatset i Granada en lördag mellan klockan 20 och 21.30. I ärlighetens namn kände jag inte att den här podden passade mig särskilt bra efter att ha lyssnat på några exempel. Anekdoterna var utdragna och dramaturgin upplagd för att alla skulle skratta mellan varje mening. Det var så krystat att inte ens det roliga fick mig att dra på munnen. Men vi gjorde upp en plan där vi skulle ta en natt på ett hotell en liten bit utanför Granada. Jag dividerade fram och tillbaka kring vad jag skulle göra med hunden och bokade till slut en hundvakt för att inte behöva lämna honom flera timmar i ett okänt hotellrum. Så blev min kille tvungen att ställa in, med fullt giltiga och förståeliga skäl.

Men detta att ha lagom förväntningar i sammanhang där man är beroende av andra människor, det är kanske min sämsta gren när det gäller relationer. Jag avbokade rum och hundvakt. Jag försökte få med en kompis till podden men hennes söner hade fotbollsmatch och vi fick inte ihop det. Eftersom jag starkt misstänkte att MJ gett mig biljetterna för att hon själv inte kunde gå, men under förevändning att det var en present, kändes det av någon anledning besvärligt att ta upp det hela med henne. För andra människor har sådana här saker ingen betydelse, men för mig är det som att de äter upp mitt inre. De förvandlas till en rebus omöjlig att lösa. Jag kände mig besviken och orimligt ledsen.

Jag ville inte gå, men såg mig tvungen att göra det och kände mig ensammast i hela världen när jag satte mig i bilen för att köra till Granada en sen lördagseftermiddag. Förutom ledsen och ensam kände jag mig också som ett mycket gnälligt och trotsigt barn som bara kunde tänka på att jag var tvungen att göra något jag egentligen inte hade lust med. Att jag kände mig ensam var ju inte för att jag var själv, jag är väldigt van vid att göra saker själv, men problemet var att jag i detta fall inte hade valt tillfället och aktiviteten själv.

Jag hade tillfrågat ChatGPT flera gånger för att ha en tydlig plan med flera alternativ, för var jag skulle parkera när jag väl kom fram. Det första var kongresspalatsets egen parkering med 300 platser och som plan B hade jag ett annat parkeringsgarage med 700 platser några minuters promenad bort. Jag tyckte att jag därmed försett mig själv med både hängslen och livrem.

Under hela vägen upp till Granada lyssnade jag varken på musik eller något annat. Jag var fast besluten över att sura. Och ibland har ens undermedvetna faktiskt koll på vad som behövs, vid det här laget var jag riktigt deppig, men under körningen insåg jag att allt handlade om förväntningar och att känna sig som en bricka i ett spel jag inte kunde påverka. Jag hade inte fått en depression, bara reagerat lite för starkt på yttre omständigheter. Inget farligt alls, bara mänskligt antar jag. Och övergående. Jag längtade så tills jag kunde sätta mig i bilen och köra hem igen för att stryka ett streck över denna märkliga episod som var så totalt oviktig men som fick mig att vilja gråta.

Kongresspalatsets p-garage var fullt och entrén igenbommad. Det var även nästa p-garage. Jag hade inte jättestora marginaler och började bli stressad. Jag känner inte alls till Granada, hade ingen aning om var jag skulle kunna parkera en lördagkväll på gångavstånd till evenemanget. Jag hade ingen plan C. Trafiken var tjock och trögflytande och det fanns inte en enda liten ficka ledig på gatorna. Efter att ha snurrat runt utan plan i tjugo minuter var det bara några minuter kvar till klockan 20. Med en enorm suck av lättnad tog jag beslutet att helt sonika vända om och köra hem igen. Jag är galen, jag vet, men det gav mig kontrollen tillbaka och det var det enda jag behövde för att känna mig glad igen.

Jag fick nästan fyra timmars samtalsterapi med mig själv den där kvällen. Hela vägen hem lyssnade jag på extremt hög musik som jag skreksjöng till. Då var det en himla tur att jag var ensam. Jag tyckte inte längre synd om mig själv. Jag kände mig inte som en förlorare. Skämdes inte det minsta. Eller jo, det gjorde jag, men så var det med det helt enkelt. Shit happens. Jag skrattade åt att min historia förmodligen hade platsat mycket bra i podden jag inte ville lyssna på.

Det jag skäms mest över nu är att jag inte har klarat av att säga vare sig bu eller bä till min väninna MJ. Ska jag dra en vit lögn, eller säga som det är? Det är frågan.

Carin Osvaldsson