Otrevliga kulturkrockar för spanske sambon

PREMIUM ANNIKA ELWING När man bosätter sig i ett nytt land lär man känna kulturen på djupet, både det positiva av den och det negativa. Efter nästan nio månader i Sverige har min spanske sambos bild av landet ändrats mycket. I dag tänkte jag skriva om sådant som han reflekterar över och har svårt att acceptera.

Återigen har han en dipp, min sambo. Han längtar hem till Spanien, och jag förstår honom. Mycket är fantastiskt i Sverige men inte allt, och vi kom att tala om det under middagen.
– Svenskar är så fruktansvärt oartiga och självcentrerade, sa han besviket.

Sambon var med om en händelse förra veckan som han har svårt att släppa. Det var en dag då han hade hämtat yngsta dottern i skolan. När de kom förbi bageriet på hörnet såg han en äldre kvinna i rullstol som försökte komma in. Sambon lämnade dottern ett ögonblick för att hjälpa henne. Hon kunde ta sig upp via rampen med hjälp av kryckor, och sambon sköt rullstolen bakom henne. Men hur skulle de få upp den tunga dörren? Innanför den stod två personer och stirrade på dem, den ena var kassörskan, den andre var en kund. Ingen av dem gjorde en ansats att öppna.

Sambon drog i den tröga dörren för att släppa in damen, samtidigt som rullstolen inte fick rulla ner för rampen. Då kom en kvinna i medelåldern skyndande upp och trängde sig irriterat förbi dem i dörröppningen. Sambon kunde inte få in i huvudet att varken hon eller någon av de andra försökt hjälpa till.

Men det finns mer på listan över beteenden i Sverige som min spanske sambo finner svårt.
– Om jag är ute med hunden och det bara finns en enda människa till ute, som kommer emot mig på trottoaren, så säger han inget till mig. Tittar inte ens. Hunden viftar på svansen och vill hälsa, men han låtsas som att vi inte finns, säger han ilsket och nämner samtidigt grannen mitt emot som stannar inne tills han har gått för att slippa småprata i trappan.

Den enda, enligt både sambon och mig, som beter sig normalt i grannskapet är en person i huset som tar både det ena och det andra och som har många problem. Men hon hälsar, stannar och småpratar, frågar om barnen, och häromdagen stannade och frågade min nyblivna sjuåring om hur hennes kalas hade varit. Helt naturligt i Spanien, men det verkar vara sällsynt där vi bor i Sverige.

Så har vi bussåkandet. Min partner blir märkbart irriterad när han pratar om svenska bussresenärer som allihop lägger en väska på sätet bredvid för att slippa sitta bredvid någon.
– Ingenstans går det att sitta för alla har lagt väskor på sätena. Så går vi på 15 personer till vid stationen och ingen tar bort sin väska. Har de tänkt att vi ska stå hela vägen?! Jag säger ”Ursäkta” till en med väska på sätet, och han säger inget, möter inte min blick, ser bara sur ut och drar till sig väskan så jag kan sätta mig.

På gymmet är det ännu värre, tycker sambon. Där är obehaget så stort att svenskarnas beteende känns violento, som han säger på spanska. Våldsamt, aggressivt. Han går på ett litet gym, men trots att alla är så nära varandra säger de inte ett ord sinsemellan, möter inte en blick, inte ett leende. Var och en sluter sig in i en egen värld och avskärmar alla andra med hjälp av mobil och lurar i öronen.

Häromdagen var det dags att betala för en ny månad på gymmet. Koden till dörren fungerade inte längre. Det skulle enligt schemat finnas personal på plats men ingen satt vid kassan och kunde öppna dörren för sambon så han kunde komma in och betala. Och eftersom det är var och ens ansvar att betala avgiften för att dörren ska fungera var det ingen, av alla som befann sig på gymmet och vid dörren, som hjälpte sambon att komma in så han kunde leta rätt på personalen. Nu, en vecka senare, har han fortfarande inte kunnat betala avgiften och har inte kunnat träna alls.

Det där retar honom enormt. Var och en har eget ansvar, räkna inte med hjälp, tankspriddhet eller misstag ursäktas inte.
– Svenskar är så rika att de inte behöver någon annan! De kan och de ska klara sig helt på egen hand. Och om man inte gör det får man hjälp av staten. Man får massor av hjälp av staten, men det har lett till att svenskar har blivit så här själviska, rasar sambon.

Jag håller med, jag har tänkt på det själv många gånger sedan jag flyttade till Spanien. I Sverige ska man klara sig själv, man tar inte ansvar för sina medmänniskor, för det finns nästan alltid hjälp från kommun och stat att få.

Om man jämför med där vi bodde förut, i Spanien, gick det inte att bete sig på samma sätt. Där är människor och familjer inte isolerade öar, man är beroende av varandra. Kanske gick strömmen, eller det blev översvämning av regnet, eller så behövde man låna socker eller en vinöppnare av någon. Det går inte att lita på att man ska klara sig ensam med hjälp från staten. Eller att jobba heltid och låta barnen vara på förskola under tiden. Eller få vara hemma med sjukt barn. Det fungerar inte så. Minns den ekonomiska krisen då hela familjer tvingades leva på mor- och farföräldrars pensioner. I Spanien behöver man varandra, och man hjälper när man kan. Det bidrar till en värme som ibland är svår att finna i Sverige.

Jag kom att tänka på en händelse i höstas då skolbarnen skulle på läger i början av terminen. Vi saknade luftmadrass. Min direkta reaktion var att fråga i föräldragruppen på Messenger om någon kunde låna oss en luftmadrass. Så har vi alltid gjort i föräldragrupperna i Spanien, oavsett om det behövs glasburkar till något projekt, keps till en utflykt eller något annat. Man hjälper varandra eftersom det är självklart, och för att inte behöva lägga ut pengar i onödan – många har redan en knapp ekonomi. I den svenska föräldragruppen var bara en som svarade. Hen nämnde en butik där det gick att köpa luftmadrass billigt. Då förstod jag att man inte lånar saker av varandra utan hellre köper nytt. Det var ingen trevlig upptäckt.

Luftmadrassen ligger i förrådet och kommer troligtvis aldrig mer att användas.

Sambon tror att det är detta individualistiska sätt som gjort att det har gått så bra för Sverigedemokraterna.
– Ingen tänker på någon annan, alla bara tänker på sig själva. Det saknas empati. Det är därför så många röstar på det partiet.

Annika Elwing