Varför krångla till det när det ändå inte nappar?

Mitt liv som sportfiskare

23 jun 2026 | 04:00

PREMIUM BENGT SÄNDH Tretton år av min barndom tillbringade jag på olika barnhem och fosterhem. Fem år av dessa var jag internerad på ett pojkhem i Frälsningsarmens regi. Nu skall jag inte skriva mer om det utan bara om det fiske vi pojkar bedrev där.

Vi fiskade från en stor brygga i en vik av Mälaren. Några spön behövde vi inte, bara fyra meter rev, en krok och ett sänke. Vi lärde varandra. Vi låg på mage en rad utmed bryggans kant och kikade ner i vattnet. Där mellan de gamla algbevuxna pålarna såg vi aborrarna.

Jag agnade kroken med en liten lövmask och sänkte den sakta och försiktigt ner drygt en meter under ytan. Då såg jag när fisken nappade och med ett ryck slängde jag upp den på bryggan. Som alltid när det gäller fiske så varierade lyckan. Vissa dagar fick vi ingenting, andra dagar kunde vi fylla en hink till hälften.

Frälsningsofficerare kom ofta och tittade till oss och hade vi då några stora fiskar så hamnade dessa på personalens bord. Den snällaste av personalen var en kvinna runt sextio år. Hon hette Signe Höijer och hade varit missionär på Java i trettio år. En dag sa hon till oss:
– Ni skall inte bara fiska, ni skall äta upp fisken också!

Hon gick och var borta en stund innan hon kom tillbaka med en väska och en rostig järnplåt på cirka fyra kvadratdecimeter. Hon satte sig på huk vid stranden och skurade omsorgsfullt plåtbiten med sand och vatten. Så letade hon fram tre stenar på vilka hon placerade plåten, gjorde upp eld under och tog fram en flaska kronolja och ett saltkar. Vi stekte våra fiskar på plåten och alla var eniga: abborre är en delikatess. Det tycker jag än i dag. Go’a Signe – frid över ditt minne!

När jag bodde med min fru i Stockholms innerstad på 70-talet hände det ofta vintertid att vi gick upp före solen och for ut i skärgården ungefär till den plats som Carl-Anton sjöng om: Överbyberg. Där klev vi ut på isen, högg upp varsin vak och pilkade strömming. Ofta kom vi hem med en halv hink sedan vi inhandlat en rejäl knippa dill. Vi stekte strömmingsflundror och ibland gjorde vi sotare. Det vi inte orkade äta samma dag lade jag in i en lag bestående av vatten, ättika, socker, rödlök och dill.

Det hände även när vi var på turné i landet att vi fiskade. Minns när vi for runt på småvägar i Trosa skärgård. Jag kikade ut åt isen och tyckte att jag funnit en perfekt plats att rycka strömming. Vi gick ut på isen där det bildades liksom ett litet sund. En sån plats där strömmingen brukar stå. Våra förehavanden följdes nogsamt av två gubbar på en gårdsplan.

Vi saknade isborr men jag hade en yxa i bakluckan. Med den högg jag mig ner genom två decimeter is så vattnet stänkte mina byxor blöta. Med handen rensade jag bort isen som flöt i hålet och tog fram mina fiskedon. Jag sänkte ner krokarna i hålet, men det tog genast stopp då vattendjupet var endast två decimeter. Gubbarna på gårdsplan hade mäkta roligt när vi packade oss iväg.

Så skulle vi fjällvandra och fiska. Jag hade köpt nytt spö och det var lite bråttom när vi tog taxi till Uppsala Central. Chauffören stängde bakluckan över mitt spö men jag trodde att det klarade sig. Vi tog malmbanan från Kiruna och började vandra in mot Kebnekaisehållet. När vi gått sex kilometer stannade vi vid en jokk för att fiska. Vid mitt första kast vek sig mitt spö. Taxichauffören hade klämt av det på mitten. Vi vandrade tillbaka till Abisko och tog tåget till Kiruna där jag köpte ett nytt spö, men jag kan inte minnas att jag fångade någon fisk på den fjällvandringen. Tror inte det.

En gång när vi bilade genom lappmarken fick vi syn på en vacker liten sjö. På ett anslag såg vi att vi kunde köpa fiskekort i en stuga tre kilometer fram. Vi for dit och klev in till två gamla samer som drack kaffe. Fiskekorten kostade tio kronor styck. Vi köpte varsitt. Innan jag stängde dörren ställde jag frågan:
– Finns det gott om fisk i sjön?
– Njae inte är det nån som fått nått de senaste fem åren.
Vi behöll fiskekorten men passerade sjön utan att stanna.

Mitt senaste och förmodligen också sista försök att fiska gjorde jag här i Spanien. Från vår altan ser jag havet, men i hamnområdet får man inte fiska. Däremot har jag sett fiskare stå utmed stranden, men jag har aldrig sett någon fångst.

Vi har en halvmil ner till havet och vägen hem är exakt lika lång. Att fånga fisk nere vid havet bedömde jag som lönlöst men fiska skulle jag. Jag gjorde i ordning ett litet spö med rev, sänke och krok och satte fram en stol och satte mig att fiska i poolen. Att få napp där bedömde jag som ungefär lika sannolikt som i havet. Hade det trots allt rätt mysigt där jag satt och vår stora grand danois Lorca var också intresserad av vad husse pysslade med.