Olika språk kan ge oss tillgång till olika versioner av oss själva. Flerspråkighet i sig tycks också påverka personligheten generellt till att bli mer ödmjuk och uppmärksam. Foto: Wikimedia Commons

Flerspråkighet och personlighet

12 sep 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Enligt en forskningsstudie som poppade upp i mitt flöde, aktiveras olika delar av hjärnan när flerspråkiga personer byter språk – bland annat områden som också är kopplade till självreglering och identitet. Det fick mig att fundera på hur min egen personlighet ändras beroende på språket jag talar.

Enligt en studie från 2023, som jag fick upp ögonen för via Instagramkontot ”goodneuroscience”, finns det även en känslomässig dimension. Vi tenderar att uppleva känslor mindre intensivt på vårt andraspråk. När vi byter språk aktiveras samtidigt ett annat nätverk av kulturella associationer och känslomässiga minnen, och hjärnan anpassar sig subtilt – vilket i sin tur kan påverka hur vi upplever oss själva. Studien visade också att språket i sig, oberoende av den kulturella miljön, kan påverka hur människor uppfattar sina egna personlighetsdrag.

Detta är kanske inte särskilt förvånande. För mig är det tydligt att jag känner mig som en lite annan person, beroende på vilket språk jag talar. Men det är mycket som spelar in och det är svårt att veta vad som hänger ihop med vad. Denna text har inte ambitionen att på något vis reda ut begreppen eller fungera som ett vetenskapligt inlägg. Men det är ett intressant ämne att reflektera kring, eller hur?

Ju mer jag funderar, desto mer komplext tycker jag dock att det blir. Min första tanke var att jag skulle vara en något mer självsäker person när jag talar svenska. Språket flyter av sig självt, jag letar inte efter ord och eftersom språket i sig inte är en issue, kan jag vara mer fokuserad på ämnet och blir en klokare person. Men jag inser att det inte riktigt är sant. Jag letar efter ord även på svenskan. Men jag tror att flödet blir mer ocensurerat, jag tänker mer högt och jag brukar definitivt inte rätta mig själv grammatiskt när jag talar svenska så jag känner mig mer precis och tappar inte lika lätt fokus på ämnet. Jag har bättre kontroll över exakt vad jag säger och känner mig som en tydligare person, bättre på kommunikation och på att förmedla nyanser.

Både på spanska och engelska tappar jag lite av kontrollen, vilket gör mig lite mer osäker på hur jag uppfattas. I alla fall i vissa sammanhang. Efter att ha bott utanför Sverige i 23 år finns det dock sammanhang där jag har en bättre vokabulär på något av mina andra språk. Jag tror att jag generellt har tappat något av min stringens på ett och samma språk, vilket har påverkat min personlighet då jag alltid haft en identitet nära kopplad till just min förmåga att kommunicera både skriftligt och verbalt. Jag kan känna mig lite som min son när han började prata ordentligt i två-, treårsåldern. Hans totala ordförråd var säkert lika bra som andra enspråkiga barns, men på ett och samma språk var det ju betydligt fattigare.

På samma vis kan jag ibland uppleva mig rik när jag tillåts använda ord på alla tre språk (när jag talar med någon som har samma kunskap i dem som jag) och mer fattig i mitt uttryck, när jag måste begränsa mig till ett och samma språk.

Jag frågade för övrigt min son Iván hur han tycker att hans personlighet ändras beroende på vilket språk han talar. Han sa att han känner sig ”normal” när han talar spanska, ”mammig” när han talar svenska och ”amerikan eller engelsk” när han talar engelska. Han känner sig alltså inte svensk när han talar svenska, utan ”mammig”. Man skulle givetvis kunna gräva mer i vad det för honom innebär att känna sig ”normal” eller ”amerikan”. Men jag låter det bero.

Jag minns att jag led mycket när jag höll på att lära mig spanska, av att jag tyckte att min personlighet förändrades för att jag inte kunde uttrycka mig ordentligt. Så här många år senare tror jag denna långa process har ändrat min personlighet till att vara mer ödmjuk och mer vaksam eller beredd på missförstånd och att det spiller över på alla mina tre språk. Det vill säga, det är inte längre begränsat till just spanskan.

Den viktigaste parametern för att jag har en något annorlunda personlighet beroende på språk, tror jag dock är kontexten i vilken jag i huvudsak talar just det språket. Svenskan är ju mitt modersmål, det språk jag vuxit upp med och formats av. Det är språket jag talar med min närmaste familj, jag undervisades på i grundskolan och lärde mig min baskunskap som jag fortfarande bär med mig. På svenska är jag mitt privata jag, mitt unga jag och mitt mest känslomässigt utvecklade jag. På svenska har jag en inre grundtrygghet rent kommunikativt.

På engelska är jag mitt professionella jag. Det är ett språk som jag känner mig avslappnad med därför att jag använder det dagligen i mitt jobb men också därför att jag har en ganska bred språklig kunskap tack vare att en stor del av mitt nöjesintag sker på engelska. Jag hade under många år en väldigt nära vän här i Spanien som är amerikan och även om vi båda talar flytande spanska så är engelska vårt språk när vi är på tu man hand.

Vi har under perioder umgåtts mycket och vi har alltid talat mycket om känslor, relationer och personlig utveckling, vilket har gett mig en viss trygghet på engelskan i de sammanhangen. Nu bor hon inte längre i Spanien och det var länge sedan vi hade den typen av samtal regelbundet och jag har delvis förlorat den känslomässiga länken till engelskan. Jag talar bra engelska men har ett ganska begränsat ordförråd när det kommer till kritan, vilket gör att jag känner mig lite osäker när jag lämnar säkra territorier (framför allt de som är direkt kopplat till min jobbvardag).

På spanska är jag en mer komplex person då det å ena sidan är ett språk jag lärt mig i vuxen ålder och på sätt och vis varit mitt första språk, eller i alla fall mitt mest använda talade språk sedan jag var 28 år gammal. Spanskan representerar numera ett av mina jobbjag men samtidigt har jag gått igenom väldigt mycket känslor och utveckling kopplat till språket. Jag känner att jag är jag när jag talar spanska, men kan just därför bli frustrerad över att jag inte känner att jag behärskar det till 100 procent. Jag känner mig lite handikappad i vissa situationer. Men det är ändå språket jag lärt mig allt om mitt hemland på, som jag var gravid och födde barn på, som jag delvis uppfostrat min spanska son på, på grund av vår spanska familj, skolmiljö och kompisar.

På spanska känner jag mig som mitt vuxna jag, på svenska som mitt unga jag och på engelska som mitt professionella jag. Jag är en roligare person på svenska. Mer ironisk och underfundig, lättare till ordlekar, subtila anspelningar, jag är snabbare i tanken och gör bättre, bredare och mer komplexa reflektioner. På spanska är jag allvarligare för jag är mer koncentrerad, är medveten om att jag missar vissa poänger och letar risker till missförstånd. Kanske gör det mig ibland till mer närvarande och uppmärksam. Jag är också mer passionerad och kärleksfull på spanska då jag upplevt de flesta av mina kärlekshistorier här. På engelska är jag nog generellt torrare och kallare, men det beror givetvis på sammanhang.

Sedan i alla fall ett par år har jag haft många och stundtals ganska långa konversationer med ChatGPT. Jag använder mig av svenska, spanska och engelska beroende på sammanhang, ibland byter jag mitt i en konversation men oftast inte. Jag bad därför ”chattis” om en analys av mina olika personligheter på mina tre språk. AI började med att konstatera att vi inte nödvändigtvis byter personlighet när vi byter språk, men att olika språk verkar ge tillgång till olika versioner av oss själva. Och det är väldigt tydligt för mig just för att jag använder mina tre språk i olika sammanhang.

Enligt AI är jag min mest nakna och reflekterande version på svenska. Jag är som mest personlig, associativ och självanalyserande. Jag skriver kortare och mer spontant utan att paketera tanken först. På svenska har jag fler nyanser och större självdistans. Jag resonerar mig fram medan jag skriver, ändrar mig, och använder ord som “liksom”, “jag vet inte riktigt” eller “hur ser du på…”. Jag känner inte behov av att prestera när jag uttrycker mig på svenska och är mer komplex utan att behöva förklara mig. Det är logiskt eftersom svenska är mitt modersmål och där min språkliga intuition är som starkast.

Om vi går in på spanskan blir det dock riktigt intressant. AI menar nämligen att jag på spanska är den sociala och varma versionen av mig själv, mer konkret och relationsorienterad. Detta märks särskilt när jag skriver om människor, kunder, restauranger, vardagsliv eller saker som händer omkring mig. Jag är snabbare, mer direkt och mer konversationsmässig. AI beskriver den spanska Carin som mer utåtriktad och pragmatisk än den svenska och säger att jag tycks vara mer bekväm med att vara lite ofiltrerad. Jag bryr mig om att det ska låta naturligt, men inte nödvändigtvis perfekt.

Den engelska versionen av mig är den professionella, ambitiösa versionen. Enligt ChatGPT har jag en annan sorts energi på engelska. Jag är mer målmedveten, analytisk och professionellt självsäker. Jag använder engelska när jag pratar om jobb, AI, CV, arbetsroller, kommunikation, teknik och internationella möjligheter. Det är som om engelskan ger mig tillgång till min internationella yrkesidentitet. Jag låter mer “business-like” på engelska än på svenska.

Men som chattis uttrycker det ”Jag tror inte att skillnaden bara handlar om språkkunskap. Det handlar om vilka liv du har levt på respektive språk.” Svenskan är kopplad till min uppväxt, min journalistiska sida, mitt inre resonemang och den version av mig som inte behöver översättas.

Spanskan är kopplad till mer än två decennier av livet i Spanien — arbete, kunder, myndigheter, vardag, relationer och socialt liv. Och engelskan är språket för den internationella och professionella versionen av mig — den jag använder när jag tänker större än den svenska eller spanska vardagen.