Krisen i Ceuta hade föga med migrationspolitiken att göra
03 aug 2026 | 04:00PREMIUM MATS BJÖRKMAN I torsdags upplevde Spanien en kris utan motstycke när mer än 50.000 människor, de flesta unga marockaner, tog sig över gränsen till den spanska exklaven Ceuta. Flera EU-länder, bland dem Sverige, var snabba med att beskylla den spanska regeringen för situationen men argumenten att anstormningen skulle ha ett samband med Spaniens migrationspolitik håller inte på långa vägar.
Migrationspolitik är, jämte klimatfrågor, det ämne som i dagsläget väcker starkast känslor hos allmänheten och som också är föremål för flest falska påståenden. I många fall räcker det dock bara att skrapa lite på ytan för att de mest uppeldade brandtal ska falla till föga. När det gäller kopplingen mellan den senaste krisen i Ceuta och den spanska vänsterregeringens ”radikala migrationspolitik” (som Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa uttryckte det när jag intervjuade honom i fredags) är det svårt att följa argumenteringen med ett minimum av kritiskt tänkande.
Italien var först med att beskylla Spanien för situationen i Ceuta och gjorde det uppseendeväckande utspelet att föreslå att Spanien skulle stängas ute från Schengen. Utspelet, som väckte starka protester från den spanska regeringen, var särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av att Italien de senaste fem åren har tagit emot dubbelt så många irreguljära migranter som Spanien. Än mer anmärkningsvärt var det att länder som Finland, Danmark och även Sverige snabbt hakade på retoriken. Statsminister Ulf Kristersson antydde i praktiken att Spanien får skylla sig självt. Stämningen lär knappast vara särskilt god nästa gång Kristersson och Sánchez sitter sida vid sida i ett EU-toppmöte, något de alltid gör av ren bokstavsordning.
Men låt oss granska i detalj det som inträffade i Ceuta förra veckan och syna argumenten om att det på något sätt skulle ha varit självförvållat av Spanien genom påstådd eftergiftspolitik i migrationsärenden. Det som inträffade konkret var att efter drygt en vecka där flera hundra migranter om dagen tagit sig in i Ceuta vällde plötsligt mer än 50.000 över gränsen på bara några timmar torsdagen den 30 juli. Den överväldigande majoriteten av dessa var unga marockaner, många minderåriga, som anlände med inte mycket mer på sig än sina kläder och en mobiltelefon.
En stor del av migranterna tog sig över gränsen landvägen, längs med staketet, andra simmade vattenvägen med eller utan hjälp av badringar. Mer än 70 människor uppges ha drunknat, enbart på den spanska sidan om gränsen. Den spanska gränspolisens passivitet var samtidigt slående och måste delvis förstås mot bakgrund av tidigare incidenter där bruket av bland annat gummikulor ledde till mer än ett dussin dödsfall.
Scenerna, som direktsändes till hela världen, väckte av naturliga skäl starka känslor. Bilderna av ett lämmeltåg av människor, de flesta unga män, som jublande tog sig in i Spanien utgjorde en perfekt grogrund för dem som sprider främlingsfientlig propaganda och denna lät inte heller vänta på sig.
Förutom att beskriva migrationsvågen som ett regelrätt hot mot EU:s existens var många alltså även snabba med att beskylla Spanien för att själva ha orsakat situationen. Det argumentet bortser dock från ett fundamentalt faktum, som är att situationen aldrig hade kunnat uppstå om det inte skett med de marockanska myndigheternas goda minne. Tusentals marockaner sätter inte kurs mot den spanska gränsen om de inte i förväg fått veta att de normalt hårdföra marockanska gränsvakterna lämnat sina poster.
Detta är inte bara ett vedertaget faktum, utan något som har inträffat flera gånger tidigare. Och varken då eller nu senast har orsaken till anstormningen haft någon relation till Spaniens migrationspolitik, utan till betydligt mer komplicerade geopolitiska frågor.
Vid den förra stora migrationsvågen till Ceuta 2021 anlände drygt 10.000 människor, främst marockaner. Även den gången lyste den marockanska gränspolisen med sin frånvaro och få ifrågasatte då att orsaken var att Marocko fått reda på att ledaren för Frente Polisario beviljats vård på ett spanskt sjukhus för covid. Torsdagens anstormning av gränsstaketet skedde å sin sida bara dagar efter att Pedro Sánchez besökt Marockos ärkerival Algeriet. Spaniens relationer med Algeriet har varit spända i flera år, sedan den spanska regeringen gjort ett flertal eftergifter gentemot Marocko beträffande bland annat den tidigare spanska kolonin Västsahara. Sánchez nuvarande försök att normalisera Spaniens relationer med Algeriet uppskattas inte av de marockanska myndigheterna.
Det är ingen hemlighet att Spanien har en mycket komplicerad diplomatisk relation till Marocko. På pappret borde Spanien som EU-medlem och med en BNP som är mer än tio gånger så stor som Marocko ha alla trumfkort på handen, men sanningen är en helt annan. Den marockanske monarken Muhammad VI har en mängd hållhakar på Spanien och den främsta är kontrollen av migrationsflödena.
Det var i ett försök att minska migrationstrycket på främst Kanarieöarna som den spanska regeringen gjorde en mycket uppmärksammad diplomatisk vändning 2021 och stödde Marockos anspråk på att Västsahara ska vara en provins tillhörande den nordafrikanska nationen. Fram tills dess hade Spanien i åratal försvarat Västsaharas rätt att bestämma sin framtid genom en folkomröstning.
De omdiskuterade eftergifter som Sánchez gjorde gentemot Marocko gav till en början önskat resultat. Migrationsflödet till Spanien bromsades avsevärt. Att det senare ökade på nytt, främst till Kanarieöarna, berodde på att migranterna gav sig ut på havet från andra länder längre söderut i Västafrika, med betydligt större risk för sina liv.
Den marockanska regimen har regelbundet provocerat Spanien och testat landets gränser. Det har skett oavsett vilken regering som styrt i Spanien och ett exempel var invasionen av den spanska Persiljeholmen 2002, när Partido Popular styrde under José María Aznar.
Relationerna mellan Spanien och Marocko är så känsliga att vid den senaste krisen i Ceuta undvek såväl Pedro Sánchez som inrikesministern Fernando Grande Marlaska medvetet att ställa de marockanska myndigheterna till svars. Istället har den spanske regeringschefen skyllt på påstådda människosmugglingsligor, trots att de enligt flera experter inte förekommer i området. Det är också svårt att förstå hur dessa påstådda ligor skulle ha kunnat sko sig på de tusentals människor som på eget bevåg tagit sig de få hundra meter som skiljer Marocko från Ceuta.
Men låt oss ändå – rent teoretiskt – utgå från att Marocko inte har haft något som helst att göra med den senaste krisen i Ceuta. Vi gör det för att testa de argument som bland annat Sveriges regering brukat för att beskylla Spanien för situationen.
Påståendet är alltså att Spanien, genom en generös (radikal) migrationspolitik, uppmuntrat migranter att ta sig in irreguljärt i landet. Framför allt har kritikerna hänvisat till den omfattande regulariseringsprocess som nära en miljon papperslösa migranter som befann sig i Spanien i år kunnat utnyttja för att erhålla uppehålls- och arbetstillstånd. Hur den regulariseringen skulle ha uppmuntrat mer än 50.000 afrikaner att ta sig in i Ceuta den 30 juli är svårt att förstå. Dels så var nämligen ett grundkrav för att erhålla tillstånd att man vistats i Spanien sedan före den 1 januari i år, dels gick fristen för ansökningarna ut den sista juni. Om denna regularisering på något sätt skulle ha ökat migrationsströmmarna så torde detta rimligtvis ha skett innan fristen gick ut, inte en månad efter.
Om den spanska regeringens migrationspolitik rent allmänt skulle uppmuntra till irreguljär invandring så borde detta vidare yttra sig i en allmänt ökad migrationsström till landet. Men statistiken visar tvärtom att antalet migranter som anlänt till Spanien sjunkit kraftigt. Tills i torsdags, då fler anlände till Ceuta på en dag än vad Kanarieöarna tagit emot på ett helt år när strömmen varit som störst.
Argumentationsmässigt håller alltså inte beskyllningarna på den spanska migrationspolitiken. Men det finns andra aspekter som talar emot påståendena om att händelsen i Ceuta skulle ha utgjort en existentiell kris för Europa. Det framgick nämligen ganska tydligt av scenerna som spelades upp i tv att få av de som tog sig förbi gränsstaketen hade någon egentlig önskan om att söka asyl eller uppehållstillstånd. De flesta var mycket unga personer som inte hade med sig några tillhörigheter. Mer verkade det handla om tonåringar som valt att göra ett busstreck när ryktet spred sig om att gränsen var öppen från den marockanska sidan. Detta intryck förstärks av det faktum att nästan 50.000 av migranterna – om vi ens ska kalla dem för det i detta sammanhang – återvände till Marocko mindre än ett dygn senare. De gjorde det när de insåg att de varken erbjöds mat eller husrum. Några nämnvärda ansökningar om uppehållstillstånd i Spanien verkar inte ha inkommit.
För invånarna i Ceuta var krisen självklart högst påtaglig, när migranter vars antal motsvarade mer än halva exklavens befolkning plötsligt intog gator och parker. De flesta lokala verksamheter valde att slå igen. De spanska myndigheterna har mycket att analysera och korrigera i efterhand, framför allt beträffande att de tusentals soldater som är stationerade i Ceuta inte kallades in förrän ett dygn efter den stora vågen. Anmärkningsvärt nog upprättades på fredagen militära posteringar utanför Mercadona, som också lyckades reglera tillflödet av kunder vid en av de få livsmedelsbutiker som öppnade.
Med undantag för att detta var ett reellt problem under några dramatiska dygn för invånarna i Ceuta så var den påstådda ”invasionen” av migranter en storm i ett vattenglas. Situationen ebbade ut nästan lika snabbt som den uppstod.
Det som kommer att bestå är en unken känsla inom EU. Flera medlemsländer överreagerade med krav på ett mer inskränkt Schengensamarbete och med ett svårsmält argument om att ”Spanien får skylla sig självt”. När EU:s yttre gränser ställdes på prov på allvar visade mer än ett EU-land, bland annat Sverige, sitt sämsta och minst solidariska ansikte – inte bara gentemot migranterna utan mot en bundsförvant som Spanien.
|
Mats Björkman |
Kommentarer