Det är en helt annan sak att vara offentliganställd i Spanien jämfört med i Sverige. Foto: Depositphotos

Årets lista en kalldusch

05 aug 2026 | 04:00

PREMIUM ANNIKA ELWING Skollistan som publiceras i slutet av juli är något vi väntar spänt på varje år, särskilt sambon som då får veta var han ska jobba kommande läsår. Den här gången fick vi dock en mycket otrevlig överraskning.

– De har publicerat skolorna nu, sa sambon i telefon.
– Det blev Sevilla este.
Nej! Snälla, nej!

Insikt efter insikt trängde sig på. Vi kommer nog inte att kunna flytta hem till bergen, som blivit vår plats i Spanien, den enda som jag inte längtat hem till Sverige från. Det blir nog inte Aracena där vi redan har ett hus som väntar. Barnen kommer inte att bo på gångavstånd till sina vänner som de såg fram emot, det kan inte vi heller. De kommer inte att kunna gå på de skolor de redan är inskrivna på. Ingenting gäller längre, allt har ändrats.

Till sambons nya skola är det en timme och trekvart enkel väg med bil. Det är inte omöjligt att pendla, men när jag är borta på jobbresor som reseledare blir det närapå omöjligt för honom att hämta och lämna barnen. För att inte tala om när den yngsta med diabetes får problem med sensorer och infusionsset i skolan, hur ska han ta sig dit? Sannolikheten att jag kan få ett jobb i trakten är mycket liten, arbetslösheten är stor, och sluta jobba helt och vara hemma med ungarna är inte heller en rimlig lösning, jag varken vill eller kan ekonomiskt.

Jag har känt en sådan avsky mot det förfärliga systemet för statsanställda i Spanien, och nu blossade det ut värre än någonsin tidigare. Den som vill jobba som lärare i Sverige har det lätt: går en utbildning och söker sedan jobb. Man kan byta arbetsplats om man vill, göra något annat ett tag, byta yrkesbana och komma tillbaka.

I Spanien går man en utbildning, gör sedan en examination för att hamna på en vikarielista tillsammans med alla andra utbildade lärare i sin region, exempelvis Andalusien. Man får poäng efter hur väl man klarade examinationen. Därefter får man vänta på att det ska bli ens tur att bli inringd för vikariat. En del hamnar så långt ner på listan att de aldrig blir uppringda, och har då gått utbildningen i onödan.

Efter varje arbetad vecka får man poäng, och efter många år i yrket ligger man högt upp på listan. Då har man privilegiet att få arbeta hela årskurser i taget, och blir dessutom en av de första att tilldelas skola efter en prioritetslista inför kommande läsår, beroende på var det behövs en vikarie förstås.

Vartannat år hålls stora examinationer som man betalar för att delta i. Det är en möjlighet att vinna en av de livstidstjänster som står på spel. För att ha möjlighet till det behöver man ägna ett år åt studier för att memorera lagar och teori. Vinner man en tjänst får man en skola att arbeta på. Läraren får stanna där så länge hen vill. Den som inte trivs arbetar upp sina poäng på de fasta lärarnas egen lista, för att efter ett antal år kunna byta skola.

Många nyutbildade lärare har planen klar. Bo kvar hemma för att få hjälp med disk, städ, handling och livet medan man arbetar och studerar varje ledig stund till examinationerna. Först efter att man har vunnit sin livstidsanställning är det dags att bilda familj. Vem vill köpa bostad och få barn om man ändå skickas iväg till andra sidan landet nästa läsår? Nej, bättre då att vänta tills man vet var man ska bo.

Sambon gav upp examinerandet efter att vi fått barn. Det fanns ingen tid att studera så mycket som krävs. Och han har ändå haft så bra plats på listan över musiklärare i Andalusien att han alltid har fått något av sina förstahandsval när han önskat skola. Vi var ganska trygga med att vi kunde fortsätta bo i bergen.

Hans farhåga när han tog tjänstledigt ett år för att bo i Sverige var att han skulle hamna för långt ner på lärarlistan. Under ett år hinner alla andra samla ihop mer poäng, men han sjönk faktiskt bara fem platser. Vi trodde att det var lugnt och att han skulle fortsätta jobba i bergen. Men det var det inte.

Det kommer att lösa sig, det är klart att det gör. Men just nu känns det inte lockande att ha tackat nej till en tillsvidareanställning i Sverige och möjligheten att köpa ett hem, för att flytta till någon by utanför Sevilla, långt från natur, vänner och allt hemtamt. Det tycks vara den bästa lösningen. Aracena ligger i ett hörn av Spanien, Sevilla har en större radie över möjliga skolor som sambon kan få kommande år, och flyttar vi till en by utanför Sevilla kanske det inte blir så långa pendlingsavstånd och vi kan bo kvar, vem vet?

Jag medger att jag känner mig lite missmodig just nu, framför allt för yngsta dotterns skull, hon som aldrig får rota sig. Hon som inte vill flytta ifrån Sverige och sina kompisar här, som inte vill byta skola ännu en gång, som är så blyg att hon är helt tyst det första halvåret i en ny skola. Just nu ser jag ingen lösning, men med största sannolikhet blir det bra i slutändan ändå.